New York. Städernas stad. Där Travis Bickle kör Taxi, där Spindelmannen kastar sig mellan husfasaderna, där Hannah och hennes systrar bor och där The Warriors måste ta sig hem till Coney Island innan gryningen.
Det stora äpplet har varit bultande birollsinnehavare i Midnight Cowboy, Die Hard 3, King Kong, Do the right thing, Shaft, Hitch, Ensam hemma 2, Änglagård 2…
Listan kan naturligtvis göras hur lång som helst. Men i fallet med de ovan nämnda – och i de flesta andra NY-filmer – är staden typecastad. Vi vet, lite beroende på genre, vilken roll staden spelar: High brow-jazzig i Woody Allens filmer, glamorös i romantiska komedier, hård i actionfilmer, farlig för utbölingar och alltid estetiskt fulländad.
Men Menashe är en film från ett New York man vet existerar, men inte vet så mycket om. Om man inte är ortodox jude vill säga. Det är intressant att befinna sig på en plats som man är van att kunna tillskriva så mycket, som plötsligt inte stämmer. För trots att vi är mitt i Brooklyn finns här ingen igenkänning alls. Alla pratar jiddisch. Den enda engelskan i filmen står puertoricanen för, som jobbar med huvudpersonen Menashe i kosher-snabbköpet. Och så lever man efter hårda religiösa regler som inte gäller i samhället i övrigt.
Änklingen Menashe får till exempel inte behålla vårdnaden om sin 11-årige son Rieven. Ett barn behöver både en far och en mor, och en man behöver en fru som tar hand om hushållet. Så säger rabbinen och därför måste Rieven bo hos sin pompösa och fjompiga farbror.
Tyvärr är Menashe ett hopplöst fall. En hårt försökande slusk. Samtidigt som Torah-tolkningen tynger honom försöker han verkligen bevisa att han är en handlingskraftig karl som går att lita på i alla väder. Det går åt pipan förstås. Han blir utskälld av sin mycket yngre chef på snabbköpet för att han inte svabbar golvet, ständigt kommer för sent och tappar gefilte fisch för tusen dollar i en vägkorsning. Han försover sig också, så Rieven kommer försent till skolan, och den lilla kycklingen han gett sin son som husdjur överlever inte heller länge. Han är ständigt svettig och man nästan känner hur hans religiösa klädnad klibbar över ryggen och ända in i själen.
Det här är regissören Joshua Z Weinsteins (inte släkt med Harvey) dramadebut. Att han tidigare gjort dokumentärfilm märks, och det finns också dokumentära drag i filmen. Storyn bygger på huvudrollsinnehavarens Menashe Lustigs liv och Weinstein har berättat att han närmade sig de chassidiska judarna i New York för att han visste att han ville skildra den delen av samhället, inte för att han ville göra just den här filmen.
Men det ska vi vara glada att han gjorde. Med överexponerat ljus i den varma Brooklynsommaren är Menashe en lågmäld och poetisk film om livets vardagliga sorglighet. Skådespeleriet är utmärkt, de många amatörerna i rollistan gör utomordentliga prestationer. Detta är livets lunk, mitt i Det stora äpplet, precis så som man aldrig föreställt sig det.