Två coola teflonkaraktärer i Jag och min bror. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Jag och min bror

Publicerad

En smart och på många sätt kvick film, med öppet sinne och dito slut, som dock har en första akt som kan skrämma publiken på flykten. Filmkritiker Fredrik Sahlin har sett en kanadensisk relationskomedi om två vuxna syskon som vägrar växa upp.

En triggervarning hade inte varit helt fel. ”Känsliga själar varnas för det hysteriska överspelet som färgar hela första akten”.
Ett överspänt kanadensiskt syskonpar i dryga 30-årsåldern tjafsar, bråkar, skojar med varandra i en intern jargong som får min hud att korva sig. Har barnsliga och putslustiga meningsutbyten som man förstår etablerades i tidig ålder men nu inte ter sig lika fräscha.

Efter ett tag får vi möta deras föräldrar som är precis lika jobbiga (men ska nog också uppfattas som ”lite härliga”) och mer stumfilmsskådespeleri med uppspärrade ögon och höjda ögonbryn väntar.
Där och då är det bara det betalda uppdraget som får mig att fortsätta titta.

Men det tar sig. När det lugnar ner sig, när teflonkaraktärerna Sophia och Karim låter omvärlden påverka dem, släpps också vi in, och den första halvtimmens skojfriska skärseld får en något djupare innebörd än som först kunde anas.

Som många andra relationskomedier just nu (från Fleabag till Ring mamma!) är huvudpersonen en charmig men vilsen slackerkvinna som inte vill växa upp och ta ansvar, en filmroll som traditionellt tillhört mannen tills det att Bridget Jones trillade in på duken, och som först på senare år har fått många efterföljare.

I det här fallet är det en 35-årig akademiker utan vare sig arbete eller bostad som bor hemma hos nämnda bror – som visserligen har jobb, som psykolog, men inte heller riktigt ids ta tillvaron på allvar. När Karim plötsligt blir kär, på riktigt, ändras premisserna, inte minst för Sophia. Det är också då som Monia Chokris komedi börjar äta sig in i hjärtat. Nja, kanske inte hela vägen dit, men närapå.

Kanadensiska Monia Chokri brukar oftare befinna sig på andra sidan kameran, hon slog igenom i Xavier Dolans Hjärtslag, har skådespelat för en annan av landets största reginamn, Denys Arcand. Men här begår hon sin långfilmsdebut som regissör – och då med en högst personlig film som alltså utmanar publiken (medvetet eller ej) med den tokroliga första akten, men sedan för oss vidare till en mer sansad fortsättning. Som också göratt man hinner få syn på Chokris fyndiga manus som hyser en hel del roliga tematiska detaljer och trådar som verkar i det fördolda, blir tydliga först i retrospekt.

Som den där aborten som Sophia genomgår och då har Karim med sig som stöd. Den senare raggar upp den kvinnliga läkaren som sedan också blir hans sambo. Läkaren skrapar alltså inte bara bort det befruktade ägget, hon puttar också – indirekt – ut Sophia ur broderns bo. Det är en sekvens som varken ondgör sig över ingreppet eller inflyttningen, som bara finns där som en komplex och fördjupande intrigpremiss.

Det är överhuvudtaget en smart och på många sätt kvick film, med öppet sinne och dito slut, men som åtminstone inledningsvis hade tjänat på att framföras i en lägre tonart.

Jag och min bror

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Monia Chokri
I rollerna: Anne-Élisabeth Bossé, Evelyne Brochu, Patrick Hivon m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet