När den franske auteuren Robert Guédiguian berättar om livet, gör han det med båda kängorna djupt nersänkta i realismens mylla, inte alls olikt cineastiska själsfränder som Ken Loach och bröderna Dardenne.
Men någon våghals är han inte. Satsar helst på sina säkra kort. Alltid i princip samma ensemble, samma spelplan (Marseille), samma finstilta diskussion om moral och ansvar, i samhället och bland nära och kära. Och varför ändra ett vinnande lag när det har levererat lågintensivt strålande verk som Snön på Kilimanjaro och Marie-Jo och hennes två älskare?
Den här gången startar det med ett barns födelse. Ett ungt par får en efterlängtad dotter, vilket gör mormor och bonusmorfar ystra, även så den biologiske morfadern som sitter i finkan men snart kommer ut därifrån. Utifrån denna enkla premiss bygger filmmakaren ett komplext drama som friktionsfritt rör sig mellan det stora och det lilla, från föräldraskap och otrohet till strejkande städare och gig-ekonomins ibland brutala konsekvenser.
Men lite av ett vågspel är det kanske ändå; att i vår hyperkonsumistiska samtid komma dragandes med ännu en film om riskkapitalismens och den byråkratiska samhällsapparatens våld mot den vanliga medborgaren. Om hur solidaritet är ett musealt begrepp. Vi skriver trots allt 2020, inte 1968.
Så här på det digitala pappret låter det kanske smått politiskt uppläxande men Robert Guédiguian är främst humanist, inte plakatbärare. Lojaliteten och intresset ligger alltid vid de mänskliga relationerna och han levererar alltid sina vardagsnära men mångfacetterade historier med en avundsvärt lätt hand. Tonträffen i dialog och skådespeleri är total, inte minst tack vare en sällsam närvaro i skådespeleriet av nämnda ensemble, anförda av filmskaparens fru Ariane Ascaride och den alltid ljuvligt klurige Jean-Pierre Darroussin (ni vet, agentchefen i Falsk identitet).
Och det är samma sak varje gång: Trots vetskapen att Robert Guédiguian har förmågan att skapa engagerande drama av en sliten disktrasa, kan det vara lite motigt att sätta sig i biosalongen. Så som det kan vara när man på förhand vet vad man ska få. Och hur ska de där upphöjda franska stjärnorna ännu en gång, med trovärdighet, kunna spela ett gäng utnötta låglönearbetare?
Men det tar bara några få scener, sedan sugs jag in illusionen. Som alltid.