Året är 1970 och så här mitt i 68-rörelsens progressiva dynamik blir den globala skönhetstävlingen Miss World ett tacksamt mål för tidens jämställdhetskämpar. Uppfyllda av ilska över sakernas tillstånd och patriarkatets inneboende orättvisor stormar ett gäng kvinnor scenen vid finalen i London och ett härligt tumult uppstår.
Eller… det kanske inte var så härligt för alla inblandade när det begav sig men i Misbehaviour har alla eventuella trauman förvandlats till humorstoff.
Vi befinner oss mitt i det som kallas feminismens andra våg, ett kontroversiellt skeende som regissören Philippa Lowthorpe och manusförfattaren Rebecca Frayn har baxat ner i en helt okontroversiell form. Här sparkas det in dörrar som är vidöppna idag, i alla fall i de flesta länder där filmen har premiär (sannolikheten att Misbehaviour skulle visas i Saudiarabien är tyvärr låg…).
Det är vådligt hurtigt, som om en övertaggad pedagog med ståupp-komplex vill lära kidsen något om feminismens historia.
Men det är också rätt kul.
Vilket i sig är intressant och talande. Nu i den fjärde vågen (eller startade Metoo den femte?) ges 1970-talets kamp en aura av feel good, orättvisorna befinner sig på så långt avstånd att man kan skratta åt dem. Alltså inte helt olikt stämningarna i Aaron Sorkins bioaktuella The trial of the Chicago 7, även den en mycket pedagogisk historielektion där skurkar och hjältar är lätta att känna igen.
Vill man få en mer komplex uppsträckning i ämnet feminismens historia, som också känns mer aktuell i dagens reaktionära USA, ska man ratta in Mrs America på HBO, där Cate Blanchett iklär sig rollen som verklighetens Phyllis Schlafly, en kvinna som kämpade hårt mot nämnda andravåg.
Nå, här ser vi ett kluster av stjärnor som sannolikt har haft några roliga dagar på jobbet. Keira Knightley har fått huvudrollen men Jessie Buckley, som dyker upp lite överallt nuförtiden (senast i I’m thinking of ending things) lyser starkast. Och ingen brittisk feel good ger god känsla utan Rhys Ifans och han är med även här, som den sliskige bilhandlartypen som skapade Miss World-konceptet. Sorgligaste skepnaden utgör den gamle komikern Bob Hope (spelad av en lösnäsa, fastlimmad på Greg Kinnear) – enligt filmen ett praktarsle som om han hade varit verksam nu sannolikt skulle fått dela cell med Harvey Weinstein.
Sålunda fyrkantigt men underhållande och milt tankeväckande:
När det begav sig sågs Miss World av cirka 100 miljoner människor runtom hela jorden, men idag ter den sig pinsamt mossig – vilket lätt kan få en att tro att vi har kommit längre i vår utveckling mot mänsklig förfining. Men utseendefixeringen är ju på intet sätt mindre gällande nu. Tvärtom. Tävlingen fortsätter, den har bara integrerats i våra liv, i TikTok, dejtingappar och hjärndöda dokusåpor.
Skillnaden är den att hetsen nu även drabbar män, och att den pågår dygnet runt, året om.