Romola Garai är utmärkt i rollen som Miss Marx. Foto: Triart

Miss Marx gör kvinnokampen till rörig känslosmet

Uppdaterad
Publicerad

Vår tids ständiga jakt på den personligt drabbande historien gör att filmen om Miss Marx missar målet och lyckas med konststycket att göra en vansinnigt intressant tid och människa till en rörig känslosmet.

Filmen om Eleanor Marx dyker in i hennes stormiga liv just när hennes far, Karl Marx, begravs år 1883. Eleanor, eller Tussy, som hon kallas i familjen, är vuxen ogift och barnfri. I begravningssällskapet finns typer som Friedrich Engels och Paul Lafargue, svärson till Karl Marx och en av frontfigurerna i Pariskommunen.

Det kryllar alltså av såväl historiskt intressanta personer som odödliga idéer och skeenden kring den yngsta dottern Marx. Själv var hon tidig feminist, socialist och facklig aktivist. När den store Marx dör bestämmer sig Eleanor för att det är hennes tur att leva och göra avtryck. Efter en vild ungdom har hon under en lång period tagit hand om sina sjuka föräldrar och sin systerson. Hon inleder en stormig relation med den gifta författaren (och slarvern) Edward Aveling, åker till USA för socialistpartiets räkning, skriver pamfletter, böcker och översätter Ibsen och Flaubert.

Hade jag inte hunnit läsa en sammanfattande biografi över Eleanor Marx hade jag förstått väldigt lite av Susanna Nicchiarellis punkiga biografi. Nicchiarelli är förvisso noga med årtalen och bjuder på såväl frasande 1800-talskostym och murrig scenografi med både överdåd och smuts. Men hon tar sönder sitt tidsdokument med galna collageklipp, otidsenlig musik och tidshopp som är obegripliga. När så den utmärkta Romola Garai i rollen som Eleanor plötsligt bryter den fjärde väggen och talar direkt in i kameran, blir den berättartekniska vildsintheten till en enda soppa. 

Det är förvisso kul att låta en kvinna i full 1800-talsutstyrsel dansa loss till en punklåt från 1980-talet, men man bör veta vad man gör och varför. Är anakronismerna ett sätt att visa på evig klasskamp? Att produktionsförhållandena knappast förändrats? Att Eleanor var före sin tid? Jag famlar efter eleganta analyser men landar i att det enbart är ett estetiskt val och punkigheten ett utanpåverk.

Nicchiarelli verkar ha velat hitta en vinkel på Eleanors liv där huvudpersonens ideologiska övertygelse krockar med hjärtat. Eleanor propagerar för jämställdhet, samtidigt som hennes egen man är gift på annat håll, notoriskt otrogen och gör av med alla hennes pengar. Att hon är ihop med en älskvärd tölp är långt mindre intressant än hennes verk som författare och tänkare. För att inte tala om de historiska händelser som sammanföll med hennes liv och som hade kunnat ges färg och liv: som medarrangör till Londondemonstrationerna 1887, Pariskommunens uppgång och fall, facklig strid mot barnarbete och tidig kvinnorättskamp.

Vår tids ständiga jakt på den personligt drabbande historien gör att filmen om Miss Marx missar målet och lyckas med konststycket att göra en vansinnigt intressant tid och människa till en rörig känslosmet.

Betyg 2
Regi & manus: Susanna Nicchiarelli
I rollerna: Romola Garai, Patrick Kennedy, John Gordon Sinclair, Karina Fernandez mfl
Biopremiär 14 januari

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet