Grymheter i vackra bilder i Monos. Foto: Nonstop Entertainment

Filmrecension: Brutala barn i Monos

Publicerad

En ovanligt vacker studie i mänskligt mörker med samma DNA som Flugornas herre, men filmen kämpar för att hitta substans bland alla grymheter. Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viita har sett Colombias Oscarsbidrag.

Vi följer en liten gerillagrupp med barnsoldater kallade Aporna, med pubertala namn som Smurfen, Vargen, Svenskan (hej Film i väst-samproduktion), Rambo, Boom Boom och så vidare. Ledda av ett kortväxt, men hänsynslöst befäl i en dimmig bergsdal där de tränar brottning, capoeira och militär disciplin. De förbereder sig för någon typ av strid vi inte vet något om.

Till en början är det oklart om det handlar om bortsprungna barn som bara leker krig men allvaret blir snart påtagligt. Befälet dyker upp med en mjölkko vid namn Shakira som blir skjuten av misstag, en blunder som får dödliga konsekvenser.

Konfliken i Colombia, där staten för ett lågintensivt krig mot olika gerillor, brottssyndikat och paramilitära grupper, har pågått sedan 60-talet. Vilken fraktion som barnen i Aporna tillhör är inte helt tydligt, men det är inte heller regissören Alejandro Landes fokus. Det spelar ingen roll vilka de slåss för.
Vi kan, om vi vill, förstå att de är en produkt av USA:s ”krig mot narkotika”, av korrupt politiska och multinationella företagsintressen. Men det är aldrig särskilt uttalat.

Landes vill utforska gruppsykologi i de extrema situationer som konflikten skapat, och använder ett otroligt vackert bildspråk för att lyckas med det. De fuktiga bergen och den tropiska djungeln framstår aldrig som hotfulla miljöer, men grymheterna blir om möjligt värre av skönheten i fotot över naturen som ramar in de hjärntvättade barnen.

De har fått ansvar för en gisslan, en nordamerikansk kvinna i 45-årsåldern som också tvingas in i deras pennalistiska lekar och gör allt för att försöka fly. Hennes öde är länge Monos stora spänningsmoment, och de grymheter som skapat barnens situation återspeglas i deras behandling av gisslan. Att se barn håna och mobba en vuxen kvinna har en nästan extremt brutal kvalitet, ett trauma som överförs och förstärkts av ungdom.

Samtidigt räcker inte spänningen hela vägen och det svårt att inte bli lite uttråkad. Både målet med kidnappningen och kriget är så diffust, det märkliga befälets motiv så oklara. Allt blir mest en studie i grymhet.
Varför tittar jag egentligen på de här små monstren?

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet