Medverkan i Saturday Night live och den skönt tillbakalutade TV-serien Parks and recreation samt en hel del offentliga sammanhang, som helgens Golden Globe-gala, har befäst Amy Poehler som en komiker med vass lakonisk bitskhet, en kvinnlig Chevy Chase. Ett av de där namnen som konnoterar (relativt) ny bra amerikansk humor.
Men filmregisserandet har väl gått så där… Debuten Wine Country passerade systemet relativt obemärkt för två år sedan och nu kommer denna high school–dramedi som är rätt usel. Okej, den här pamfletten vänder sig inte till medelålders svenska recensenter, utan till personer i lägre tonåren och – kanske mest viktigt – till en konservativ amerikansk skolmiljö. Men ändå… Subtil som en pekbok.
Huvudperson är 16-åriga Vivian som har tröttnat på den sexism och manlig dominans som plågar hennes vardag. När hon hittar ett feministiskt fanzine som hennes mamma (Amy Poehler) skrev under sina egna skolår tar hon upp kampen mot orättvisorna på skolan och får snart en massa andra tjejer (och en kille) med sig. Revolutionen rullar fram i lärosätet – som känns märkligt avskuret från resten av samhället.
Här daskar killar fortfarande tjejer i rumpan, här upprättar man varje termin digitala listor som bedömer tjejernas sexighet och här har man en rektor som är hårt surrad vid den patriarkala masten att hon inte ser vad som försiggår runt omkring henne. Är det 1980-tal? Kanske till och med 50-talet? Nej, det är nutid i en skolmiljö där tiden har stått stilla, där ingen verkar ha hört talas om Metoo eller Black lives matter och där feminism ter sig som ett helt nytt begrepp.
Det ska sägas att det ändå blir aningen mer intressant när Vivian får lite mothugg från sin kinesisk-amerikanska kompis, som för in en dimension om ras och klass, men det är en mycket snabbt övergående diskussion.
Alla rollfigurer är fyrkantigt klippta ur tunt papper och sympatierna extremt tydligt fördelade. Värst av alla är en elak WASP-kille (spelad av Arnold Schwarzeneggers son) och det enda handjuret som är något att ha är Vivians pojkvän, en känslig brumbjörn som är så fin och reko att han tycker att de ska vänta med sex...
Moxie bygger på en populär ungdomsbok och var sålunda självklar för en amerikansk filmatisering, men om det inte vore för att kreddiga Amy Poehler är inblandad skulle den här Disneydoftande kampfilmen ha passerat långt under den svenska radarn.
För att vara lika tydlig som filmen (och kanske slippa några av de mest aggressiva läsarmejlen): Fajten för jämställdhet och mot rasism är självklart av godo, men det spelar föga roll vad som står på ett plakat om det körs upp i betraktarens näsa. Det gör ont ändå.