Man ska akta sig för att slänga sig med nationalkaraktärer men Mysteriet Henri Pick känns ändå väldigt fransk. På ett enbart positivt vis. En pusseldeckare utan mord eller kriminell förövare, en ”who dunnit” om en romans ursprung: Vem har skrivit den där suggestiva boken om den ryske författaren Puskjin och hans kärleksliv, som tar Frankrike med storm?
Det börjar i ett litet bibliotek i Bretagne som har ett rum vikt åt outgiven litteratur, där en ung streberartad förläggare på det stora Paris-förlaget hittar ett manuskript som slår henne med häpnad. Några månader senare är boken en bästsäljare och på allas läppar, inte minst då den som har skrivit den är en nu död pizzabagare, vid namn Henri Pick, som enligt hans förvånade familj aldrig skrivit längre texter än sina menyer.
Förläggaren och den påstådda författarens fru och dotter får vara med i fransk tv:s Babel, som leds med fast hand av programledaren och litteraturkritikern Jean-Michel vars utsagor om litteratur kan hjälpa eller stjälpa en författare. Han dristar sig till att ifrågasätta verkets ursprung, i direktsändning, vilket kostar honom jobbet och i förlängningen även hans äktenskap. Fast besluten att få upprättelse ger han sig ut för att lösa gåtan om pizzabagaren Pick.
Mysteriet Henri Pick är härligt litteraturnördig och smått otidsenlig men visst finns det en samtidskänning i det att en känd vit kulturman i övre medelåldern tvingas att stiga åt sidan till förmån för en ung afrofransk tjej, som alltså tar över programmet. Men det är bara en detalj bland många, i en film som fokuserar på den tidlösa frågan om hur ett verks proveniens påverkar vår uppfattningen om det.
Om det finns en udd här, är den riktad mot det kommersiella, mot vinningslystna entreprenörer och förslagna pr-typer som manipulerar media, och sanningen, för att sälja lite till. Men mest är det en kultiverad och vänligt intellektuell bagatell som ger hopp om intelligent liv i kulturbranschen. Det finns de som oförtrutet kämpar vidare, säger filmen, trots att övermakten är för stor – inte helt olikt Asterix och hans tappra galler som vägrar släppa in ockupanterna i samma nordvästra hörn av Frankrike.
Det är gummiansiktet Fabrice Luchini (som för övrigt spelade Caesar i just en Asterix-film, och med stor trovärdighet agerade kretin i skruvade Mysteriet i Slack Bay) som gör den envetne programledaren, och han har som vanligt full koll på alla sina små ansiktsmuskler; låter dem liksom stretcha fram diverse motstridiga känslor.
Camille Cottin gör Picks dotter som, först motvilligt, assisterar Jean-Michel – även det en skådespelare med många anleten. Är kanske allra bäst som hetsig stjärnagent i tv-serien med den fåniga svenska titeln Ring min agent – där för övrigt franske favoriten Fabrice Luchini spelar sig själv.