Nelly Rapp – monsteragent hänger och slänger i Harry Potters hasor, men det är inget att skämmas för. Myten om det utvalda barnet som ska utföra stordåd etablerades redan i Bibeln och har varit stapelvara i fantasygenren sedan dess.
Här, och i Martin Widmarks litterära förlaga, handlar det om en elvaårig tjej som när hon ska bo några dagar hos sin halvskumme morbror Hannibal inser att hennes nu döda mamma inte bara hade varit bibliotekarie, utan egentligen tillhört en hemlig akademi av monsterjägare.
Det dröjer inte länge förrän Nelly hittar ner i gamla husets källare, full av spännande rekvisita, där morbror har låst in en bångstyrig vampyr, men det här är en snäll värld där monstren bara fångas in om de ställt till med något hyss och senare släpps ut igen efter en lättare reprimand. Monsteragenternas uppgift är nämligen inte att ta kål på alla varulvar, troll och spöken som rör sig i vår tillvaros marginaler, utan att ”skydda världen från monster, och monstren från världen”.
Regissören Amanda Adolfsson (Unga Sophie Bell) och manusskrivande Sofie Forsman ger oss en aningen tunn story som är rak och jämn som en krattad gång, utan dramaturgiska överraskningar eller eggande vändningar.
Men bristen på innovation i berättarbågen kompenseras av många lekfulla detaljer i den fina produktionsdesignen.
Speciellt första akten är pepprad med fyndiga prylar och presentationer av filmens udda karaktärer. En vampyr som är vegan kanske är ett öppet mål men ändå finurligt och samtida, speciellt när det som här är den alltid underhållande David Wiberg som bär huggtänderna.
Men roligast av alla är ändå Nellys pappa; en hårt troende realist som tvingas omvärdera sin fyrkantiga syn på existensen. Den på duk sällan sedde Jens Ohlin gör pappan till en varm, lätt neurotisk och scenstjälande man som gärna hade fått vara med lite mer.
Annars är det stjärntätt värre, och Johan Rheborg, Björn Gustafsson, Marianne Mörck och Amy Diamond i all ära, men lilla Matilda Gross i huvudrollen är ett fynd, som ser till att Nelly framstår som en uppdatering och mix av Pippi Långstrump och Lotta på Bråkmakargatan.
Men hu vilken ful produktplacering av serietidningen Bamse. Det är en ögonblicksscen från snabbköpet där Nelly går med tidningen tydligt uppslagen i kamerans riktning. Ett störande moment som för några ögonblick får illusionen att vackla. Sannolikheten att en kavat och försigkommen elvaåring som Nelly skulle läsa Bamse är för att uttrycka det milt rätt låg.
Ajabaja. Hur var det nu med reklam direkt riktat till barn under 12 år..?
Som många andra barnfiktioner hyser Nelly Rapp-paketet även en snällt uppfostrande sentens, som lyder ungefär: Vi gillar olika.
Alla får vara med, alla är jämlika, och det är ju fint, men det verkar ändå som om vissa är lite mer jämlika än andra – den här versionen av Nelly Rapp går nämligen i 50 nyanser av vitt.
Det gör för all del inte filmen sämre, men det är ändå lite udda med tanke på att man hamrar in sentensen om inkludering så hårt.