Oleg och farmor mot världen i Olegs barndom. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Olegs barndom

Publicerad

Osentimental dokumentär med poetiska kvalitéer om en liten kille, hans farmor och granatattacker som trasar sönder deras vardag. Fredrik Sahlin ser en svidande påminnelse om ett krig som fortfarande pågår, trots att det har lämnat löpsedlarna.

I de första videobilderna, av usel kvalitet, färdas vi i en bil genom sönderskjutna kvarter. En granat exploderar strax till höger om bilen, en annan längre fram, bilen – vi – backar fort bort från granatelden.

Nästa scen är ett kristallklart stilleben, en växt innesluten i is medan en äldre kvinnas röst fångar situationen som civil mitt i ett inbördeskrig: ”Vi är som djur som gömmer oss från vintern. Vi väntar bara på att kylan ska ta slut.”

Det är den 10-årige titelpersonen Olegs farmor Alexandra som talar. Hennes ord sätter stämningen och bär den vidare, berättar direkt och indirekt om vardagen i den lilla övergivna byn i Dontesk, ett härjat område inklämt mellan Ukrainas armé och de proryska grupperingarna, för övrigt samma inferno som den nu aktuella, skruvade fiktionen Donbass rapporterar från.

Här är det dock noll skruv, istället ett dokumentär betraktande. Vi får höra om grannen som fick huvudet bortblåst när huset träffades av en granat, om ett barn som kräks av rädsla varje gång en krevad hörs i närheten. Alexandra berättar också för oss att när hon är som mest rädd brukar hon börja städa, så att Oleg inte ska se hur hennes händer darrar av fasa. Hon jobbar hårt för att hålla kriget från honom men blir ibland överröstad av dånet från verkligheten.

Oleg pratar själv om att han är en man och att därför måste kunna uthärda allt. Det är bara när han besöker sin mammas grav som han pytsar ut sin bävan. Där, och i smått naturpoetiska landskapsbilder, får även vi hämta andan.

De flesta civila har gett sig av men den lilla duon vägrar överge sitt hem. Ibland får de besök av Olegs faster och hans lille kusin. Och så även den äldre kompisen som brukar hänga med pojkarna när de röjer runt i naturen vid den lantliga byn, lite för små för att förstå allvaret i situationen. De springer omkring och leker krig tills det verkliga krigets granater börjar komma lite för nära.

En titel med ordet ”barndom” i sig skulle kunna konnotera trygghet och sprittande spring kring röda stugor, men i den här kontexten med fattigdom, minor och dödsångest när spårelden spränger fram över den mörka natthimlen, får titeln en annan klang, blir till ett kallt konstaterande om sakernas tillstånd. Det här är också en barndom.

Det är också en svidande påminnelse vad som pågår inte bara där, ett stenkast från EU, utan runt om i världen. Ger uttrycket ”ensamkommande” flykting ett nytt ansikte.

En banal insikt, visst, men likväl svårartat drabbande. Mycket tack vare att den danske regissören Simon Lereng Wilmont tar rollen som fluga på den sargade väggen och verkar fast besluten att inte sentimentalisera ett dyft. Åskådaren är instängd tillsammans med Oleg och farmor, får precis som de väldigt lite information. Den stora bilden – den politiska, sociala, geografiska – är dold för dem, och oss. Kvar finns bara en sak: överlevnad.

Ett drygt år har gått sedan filmens sista bilder. Kriget i Ukraina har lämnat löpsedlarna men pågår fortfarande. Hoppas att Olegs liv också gör det.

Olegs barndom

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Simon Lereng Wilmont

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet