Det är ett av de värre exemplen på usel ålderssminkning som hänger kvar i minnet efter denna adaption av Ian McEwans korta men intensivt kärnfulla roman från 2007. Tyvärr. Vi återkommer till det.
Den brittiske författaren Ian McEwan är något av en favorit. De flesta av hans berättelser ligger lagrade i övervåningens grå cellmassa och även om just Chesil Beach inte är någon av hans främsta är det en kärnfull och tillbakalutat intensiv skildring av kärlek med förhinder. Mest mentala sådana.
Vi möter det nygifta paret Edward och Florence på ett hotellrum vid den vackra titelstranden. Det är 60-tal och ingen av dem har legat förut, därför vibrerar rummet av… nej, inte lust, utan av prestationsångest. Hos dem båda. Står i stark konstrast till det fåniga fnissandet hos hotellets Kling och Klang-servitörer som utbyter menande blickar när de serverar paret middag på rummet – en rolig bild av omgivningens förväntningar. Men Florences och Edwards emotionella knutar sitter hårdare än så, har härdats under uppväxten, speciellt när det gäller Florence som har ett tyngre bagage att bära på. Antydningen om tidigare övergrepp är vag men alldeles tillräcklig. Det här är tacksamt nog en film som talar med lika små (och många) bokstäver som romanen.
Det är dessutom sexångest skildrat på ett sällsynt känsligt och fint vis. Nästan unikt är det också. Explicit skildrade samlag spöregnar ju över film- och tv-mediet, men det är extremt sällan vi ser den här sidan av saken. Och det sällan sedda är ju alltid upplyftande. Även det som här ger en påfrestande stämning för alla inblandade, på och framför duken. Saoirse Ronan och Billy Howle spelar skjortan av varandra och ger oss full förståelse för rollfigurernas önskan att bara fly fältet.
McEwans roman utspelar sig till största del inom karaktärerna, i deras minnen, farhågor och inre monologer, vilket ju inte gör den till ett optimalt stoff att projicera på duk. Därför, kan man tänka, har författaren själv klivit in och skrivit manus, vilket ger filmen i princip samma psykologiska stringens och finstilta dialog, som döljer så mycket mer än den avslöjar. Ett antal tillbakablickar visar med lagom mycket information parets väg till hotellsängen. Samtiden tar sig precis som i förlagan in i form av atombombsnojor och politiska diskussioner.
Med andra ord en mycket lyckad adaption, i alla fall så länge McEwan (och regissören Dominic Cooke) håller sig inom bokens ramar. Sedan har den gode skriftställaren plötsligt fått feeling och skadeskjuter produktionen genom att lägga till inte bara en, utan två epiloger. Vad hände efter det ödesdigra dygnet på Chesil Beach?
Vi vill inte veta! I alla fall inte på det här sättet.
I förlagan låg det bara antytt, som en möjlig utveckling, en tanke, men här blaffar filmmakarna på med en sentimental framtid som är skriven med lovikkavantarna på. Här dyker även den redan nämnda klantiga ålderssminkningen upp och sätter spiken i kistan.
Nä, så illa är det kanske inte, men ta ett gott råd: Lämna biografen när parets framtid närmar sig.
Då kan ni vandra hem obefläckade.