Charlie Hunnam och Rami Malik. Foto: Noble Entertainment

Filmrecension: Papillon

Uppdaterad
Publicerad

Nyversion av 1973 års helvetestripp där Steve McQueen och Dustin Hoffman bildade en dynamisk duo med flyktsoda i blodet. Svärmorshunken Charlie Hunnam har inget att sätta emot McQueens råbarkade dukpersona, men som matiné med full framåtrörelse fungerar dock remaken helt okej.

När man kliver in biosalongen för ett återbesök hos den franske kassaskåpstjuven Henri ”Papillon” Charrieres slitsamma värld vet man att man har en lång smärtsam resa framför sig.

Det är 1931 och Papillon blir falskeligen anklagad för mord och deporteras tämligen omgående till en vidrig straffkoloni i Franska Guyana. I denna pennalismens högborg på jorden möter han den veke Louis Dega och de två formar en udda allians med ett mål: att fly.

Filmrecensioner

Den mest självklara invändningen mot den här filmen är ju att den är rätt onödig, men det kan å andra sidan sägas om de flesta remakes av klassiska förlagor. Inte ens originalet från 1973 är ett originalverk eftersom det är en adaption av bästsäljande memoarer skrivna av Herr Fjäril själv. Likt människorna som förr i tiden satt kring lägerelden och återberättade populära sägner om tidigare stordåd, traderar vi (det vill säga Hollywood) vår referensrams bästa berättelser. Det är nog bara att tugga i sig.

Men okej, sen handlar det så klart också om en filmfabrik som fått grus i fantasimaskineriet och därför satsar på någorlunda säkra kort.

Nå, årets version bygger inte på boken, utan på 1973 års manus. Jo-jo-rörelsen mellan fångenskap och (tillfällig) frihet har kortats något men annars ligger årets upplaga rätt nära den historia vi sågs utspelas med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna.

Den största skillnaden är dock just de nämnda. Svärmorshunken Charlie Hunnam har inget att sätta upp emot Steve McQueens råbarkade dukpersona medan Rami Malik (snart sedd som Freddie Mercury i Bohemian Rapsody) är lite för tunn i sitt agerande jämfört med Hoffmans prestation – men okej, han kommer ändå rätt nära. Han har också fått likadana brillor och samma hukande gång.

Det kan också vara nostalgin som talar. Yngre publik, som tycker att namnet Steve McQueen snarare tillhör den brittiske regissören bakom 12 Years A Slave, och inte någon länge sedan död skådespelare, upplever så klart inte samma saknad.

Lidandet i de olika fängelserna är överjävligt, inte minst för titelfiguren vars obstinata natur och ideliga flyktförsök ger honom sammanlagt sju år i isoleringscell, med endast överdimensionerade insekter som sällskap och mat. Här kan man med rätta invända att Papillon ser lite väl fräsch ut efter dessa sejourer, vilket nog kan förklaras med att det är svårt att banta ner en muskelknutte till det skelett huvudrollen borde ha varit när han stapplade ut i frihet igen.

Förutom människans inneboende drift att kasta av sig sina bojor handlar det om manlig vänskap som i alla fall på bio alltid baseras på delade upplevelser snarare än dito känslor. Män når närhet genom aktivitet, inte intimitet. Någon psykologisk profil eller backstory ges inte heller, men så brukar det å andra sidan inte vara i den här sortens filmer som enbart bygger på framåtrörelse. Men som en uppdaterad matiné fungerar Papillons och Louis helvetestripp helt okej.

Papillon

Betyg: 2

Regi: Michael Noer

Manus: Aaron Guzikowski

I rollerna: Charlie Hunnam, Rami Malik, Tommy Flanagan m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet