Filmrecension: ”Pop Aye”

Uppdaterad
Publicerad

Singaporeanska regissören Kirsten Tan prisades på Sundance-festivalen för filmen Pop Aye, en roadmovie om en thailändsk arkitekt och en elefant. ”Kirsten Tan låter de till synes meningslösa ögonblicken växa till mogna insikter om livet” skriver Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson.

Krisande farbröder som känner sig irrelevanta kryllar det av i kulturen. I ”Pop Aye” är det den medelålders arkiteten Thana som får nog. Hans äktenskap har gått i stå och på jobbet blir han överkörd av falskt smilande påläggskalvar. När kronjuvelen i hans karriär ska rivas, ett gigantiskt shoppingcenter, blir det droppen som får bägaren att rinna över.

Modstulen vandrar han på Bangkoks gator och ser plötsligt en gammal barndomsvän: elefanten Pop Aye som han växt upp med. Han köper elefanten och beger sig på en mycket långsam roadtrip tillbaka till hembyn, ty det är en smula besvärligt att lifta med en elefant.

Som sig bör i en roadmovie träffar Thana på konstiga typer på vägen, och den viktigaste resan är förstås den inre. Livskrisen mynnar så småningom ut i en ny mognad, och den forna stjärnarkitekten Thana måste demolera sina inre tempel för att klara av att se sina faktiska byggnader rivas och ge plats åt nya.

Thana är en både löjlig och irriterande figur, som vill att barndomens by ska finnas jungfruligt intakt som den lantliga idyll han lämnade för 50 år sedan. ”Den nya generationen” är något klichéartat skildrad, även den shoppinggalna frugans livsleda i den tjusiga Bangkokvåningen.

Det är faktiskt jämnt underhållande, trots ett hyfsat förutsägbart manus och ett otroligt långsamt tempo. Tack vare de rörande mötena med luffaren Dee och hans ungdomskärlek Jo, poliserna som verkar vara thailändska blåkopior av Kling och Klang och den bedagade prostituerade på en karaokebar.

Thanas relation till Pop Aye är rörande, trots den ensidiga kommunikationen. Det stora tysta djuret är en god lyssnare, och Thana blir snabbt klar med sitt ältande om vem han är, vad han åstadkommit och var han hör hemma. Även Pop Aye får ha sina livskriser. Jag gillar inte förmänskligande skildringar av djur, men regissören Kirsten Tan låter elefanten vara elefant även om den också står för några slapstickinslag. Mest spelar den rollen av stum projektionsyta för Thanas kriser, men också för att understryka hans litenhet, vilket är en ganska bra medicin för ett sårat ego.

”Pop Aye” rör sig långt från turistparadisen och visar spännande, fula och skruttiga miljöer från den thailändska obygden. Fotot (av Chananun Chotrungproj) täljer guld av själva motivets förutsättningar: Thanas löjliga pyttighet bredvid elefanten och silhuetten av det stora djuret som lunkar fram över torra åkrar och under högspänningsledningar.

Filmen är som en avlägsen släkting till ”The Straight Story” av David Lynch, då en gammal farbror ger sig ut på vägarna i sin åkgräsklippare. Det går ungefär lika fort att lifta genom den thailändska landsbygden med en elefant.

Ibland lyckas film berätta något stort utan att egentligen säga någonting. Kirsten Tan gör just det när hon dröjer sig kvar i små vardagssituationer och låter de till synes meningslösa ögonblicken växa till mogna insikter om livet. Den krisande farbrorn gör förstås bäst i att återvända till sitt vuxna liv, ta sin fru i handen och se sina skrytbyggen bli till grus.

Medverkande: Bong, Penpak Sirikul, Thaneth Warakulnukroh

Premiär: 28 juli 2017

Manus och regi: Kirsten Tan

Längd: 1 timme 44 minuter

Betyg: 4

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer