Eva Green och Zélie Boulant är astronaut och dotter i Proxima. Foto: Njutafilms

Filmrecension: Rymddramat Proxima lämnar aldrig marken

Publicerad
Problem med livspussel och barnpassning står i fokus i Alice Winocours franska drama om en astronaut och hennes dotter. Tänkvärt men för torrt för att engagera, tycker Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Den existentiella rymdfilmen har haft ett fint 2000-tal. Hotet från attackerande monster har i exkursioner som Gravity, The Marsian och Interstellar ersatts av en rädsla för människans ensamhet, och existentiella funderingar kring livets mening och universums tillkomst.
Proxima ställer frågan: Hur ska en astronaut styra upp barnpassningen?

Just den kvinnliga astronautens relation till sina barn har blivit en (mikroskopisk) subgenre: i nämnda Gravity där Sandra Bullocks rollfigur sörjer sitt döda barn, i High Life där Juliette Binoches galna läkare är besatt av att skapa barn och här, där svenskfranska Eva Green spelar den debuterande rymdfararen Sarah som inte kan glädjas över det kommande äventyret eftersom hon oroar sig för sin dotter.

Ska man se den här minitrenden som en framgång, en kvinnornas erövring av en manlig genre? I den allmänt överskattade Gravity kändes det absolut inte så, snarare var det tröttsamt att filmmakarna utgick från den konservativa tanken att en kvinna i första hand är en mammafigur; att yrkesrollen ligger som en tunn fernissa över modersinstinkten.

Men okej, vi får en nyanserad bild av rymdfararnas tillvaro. I alla fall här. Livspussel, dyslexi och matteläxor är inte direkt stapelvaror när det gäller sci-fi-manus – och det som är udda är ju rent generellt bra.

Men ändå… njä.
Jo, Eva Green lyckas fint i att skildra den inre konflikten hos Sarah, men annars är det här ett rätt träigt och övertydligt drama om svårigheterna att dra iväg på jobb långt hemifrån medan ens barn vill att man ska vara hemma. Jo, den känner man ju igen. Förutom då att det är sällan jag tar mig utanför atmosfären.

Det gör faktiskt inte Proxima heller, vi befinner oss hela tiden på marken; den större delen av tiden på ett förberedande läger i Ryssland, där konflikter snarare skissas än tillåts blomma ut.
Inte ett dyft sci-fi är det heller.

Nå, lika mycket som det är ett mamma-dotter-drama, handlar Proxima om hur en kvinna motarbetas när hon vill slå sig in i ett traditionellt manligt yrke (där gamle hjälten Matt Dillon får agera konservativ surgubbe). Under eftertexterna ser vi foton på verklighetens kvinnliga astronauter, hyllade som pionjärer de var, men det är nog inte helt galet att anta att regissören Alice Winocour samtidigt också vill berätta hur det kan vara att bryta ny feminin mark inom det egna skrået.
Tänkvärt.
Men för torrt och akademiskt för att engagera.

Proxima släpps samtidigt på bio och VOD den 15 maj.

Proxima

Visa

Betyg: 2
Regi & manus: Alice Winocour
I rollerna: Eva Green, Zélie Boulant, Matt Dillon m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet