Joan Stanley är en grå gammal dam som pillar med trädgård och korsord, men så knackar plötsligt säkerhetstjänsten på dörren och anklagar henne för landsförräderi. Snabb transport till en förhörslokal som blir vår plattform i en tillbakablickande historia om den unga Joan som 1938 pluggar till ingenjör, blir kär i en socialistisk agitator som senare visar sig vara spion för Sovjetunionen och sakta dras in i stormakternas kapplöpning om vilka som ska vara först med att konstruera en atombomb.
Sir Trevor Nunn är en hyllad brittisk teaterregissör som vräkt ur sig Shakespeare på både tilja och TV och på sätt skaffat sig den i England åtråvärda Sir-titeln. Han har väl inte varit riktigt lika framgångsrik som filmskapare, sammanlagt bara tre långfilmer har det blivit under hans långa karriär, och även där med en tung litterär anknytning. Sålunda en man med fäbless för det klassiska, som här tillsammans med en annan adlad filmarbetare, Dame Judi Dench, ger oss en konventionell historia om en okonventionell kvinna.
Ska man tro Trevor Nunns film var Red Joan den vetenskapskvinna som indirekt skapade det kalla krigets terrorbalans, alltså den omständighet att både väst och Sovjetunionen hade tillgång till atomvapen och därför inte vågade skicka domedagsbomber mot varandra. Hon hade vuxit upp och levt i skuggan av två världskrig och ville genom att släppa forskningsresultat om kärnvapen till ryssen undvika ytterligare ett krig.
Nu kan jag i och för sig inte ens axla epitetet hobbyhistoriker men bara en lättare rundtur på webben berättar att Red Joan, eller Granny Spy som hon egentligen kallades i brittiska tabloider, verkar ha varit en klart mycket mer komplex figur än den som spelas fram av Sophie Cookson (unga Joan) och Judi Dench. Hon hette i verkligheten Melita Norwood och var en övertygad kommunist som aktivt jobbade som agent för Sovjetunionen eftersom hon tyckte att dess samhällssystem var överlägset det västerländska, men i Trevor Nunns och manusförfattande Lindsay Shapiros version är hon mest en kärlekskrank (men i och för sig smart) tjej som mycket motvilligt dras in i gebitet av en charmig spion med flygande lugg.
Det är inte förrän jänkarna ödelägger Hiroshima och Nagasaki som hon verkligen agerar och levererar information till Sovjetunionen, och då som sagt bara för att jämna ut maktförhållandena. Nä, man kan knappt kalla henne spion, bara en sjysst tjej som hamnade i lite dåligt sällskap, och som dessutom fick rätt, det blev ju inget tredje världskrig.
Den konstnärliga friheten är, och ska vara, stor men det är svårt att förstår varför man väljer en verklig berättelse om man ändå tänker böja och bända in den i en konventionell fiktiv mall. Jo, jag vet, det görs hela tiden men just när det handlar om en spions politiska motiv blir det extra problematiskt. Filmmakarna är så måna om att vi ska tycka om Joan att de har gjort henne helt ofarlig – och därmed ointressant. Våra sympatier för henne ligger helt oanfrätta, från start till mål.
Om man som undertecknad precis har plöjt igenom fyra säsonger av den franska nutida agentserien Falsk identitet – och en galet massa andra TV-serier som låter karaktärsteckningen utmana tittaren – ter sig den här uppdelningen i gott och ont bedövande mossig.
Dessutom: eftersom vi på grund av berättelsen konstruktion vet ”hur det går”, att hon klarar sig ända fram till typ 80-årsdagen är Red Joan inte spännande. Alls. Vilket ju är ett generalfel när det gäller en agentfilm.
Kvar blir en sann historia – som inte är sann.