Michael Thomas i huvudrollen – en germansk Rolf Lassgård. Foto: Triart

Filmrecension: Rimini ”Åldringssex och nazistsånger”

Uppdaterad
Publicerad

Badortsdramat ”Rimini” är mörk som en skogstjärn om natten men också möjligen, någonstans, hoppfull – men det hoppet ligger i så fall snarare i betraktarens öga än i österrikaren Ulrich Seidls sökare.

Det är inte lätt att vara österrikare. I alla fall inte om man ska tro de främsta uttolkarna av existensen i Adolf Hitlers och Josef Fritzls rike: författarna Elfriede Jelinek och Marlen Haushofer, filmarna Jessica Hausner och Michael Haneke – alla leverantörer av strama, vassa analyser av det mänskliga psykets vindlande källarutrymmen.

Samt – så klart! – Ulrich Seidl (med manusförfattande frun Veronika Franz), som inte väjer för det lägsta, som flyhänt växlar mellan det dokumentära och det fiktiva. En kamerabärande sociolog som i slagkraftiga verk som ”Hunddagar”, ”Safari” och ”Paradis”-trilogin blottlagt de minst smickrande hörnen av tillvaron.

Filmrecensioner

Mästerregissören Federico Fellinis hemstad utgör filmens titel och scen – mest känd som spelplats för den vykortsnostalgiska ”Amarcord”. Men Fellini skulle nog gråta blod om han såg Ulrich Seidls version av staden. Grått, slitet, smått domedagsartat. Snöglopp utan något som helst nostalgiskt skimmer, även om dramat till största del handlar om dåtid.

Det finns få saker som ter sig så avslaget, nedgånget och obsolet som en gammal badort under lågsäsong. Ja, det skulle vara en avdankad smörsångare, då, som vägrar se att tiden har sprungit ifrån honom. Likt huvudpersonen Richie Bravo (bara namnet är underbart i sin lyteskomiska lakoni) – en österrikisk 60-någonting med långt hår och Elvis-komplex som bosatt sig i nämnda stad där han gör gig på halvtomma barer för gamla fans (mest kvinnor i pensionsåldern) som precis som Richie klamrar sig fast vid gångna tider.

Han är en överlevare och fixare som har vuxit fast i sin gamla roll som charmör. Agerar gigolo för äldre kvinnor som betalar för att få leva ut sin sexualitet. Eller bara få närhet. Mest bisarr av många bisarra scener är den där Ritchie har sex med en gammal dominatrix samtidigt som hennes ännu äldre mamma ligger i rummet bredvid.

Livet knallar på i denna tillvaro separerad från samtiden och det som vi kallar verkligheten. Men den sistnämnda kryper närmare i form av båtflyktingar som ligger och sitter utmed hans promenader fram och tillbaka mellan gigen, och sedan då den där yngre kvinnan som dyker upp sätter Richies tillvaro i gungning.

De typiska Seidl-tablåerna (tänk Roy Andersson utan vitsminket) ersätts nu av ett mer realistisk bildmakande, vilket är lika kongenialt som effektivt. Det är lätt att glömma bort i allt det fula, men Seidl är en stor stilist, en antiestet med sinne för detaljer och det inverterat vackra.

Michael Thomas i huvudrollen, med sin stora kropp men smidiga gång (en germansk Rolf Lassgård), ger emfas till en småtjaskig men ändå ömsint berättelse som utmanar; närgånget sex mellan åldringar är exempelvis inte direkt stapelvara i mediet. Temat om dåtidens påverkan på nuet, om nedärvda skulder, är på något udda vis subtilt och övertydligt på samma gång – från Richies dementa pappa som sjunger nazistiska kampsånger till bilden av hur patriarkatet (i Richies skrymmande gestalt) vacklar under tyngden av gamla, icke sonade synder.

”Rimini” är mörk som en skogstjärn om natten men också möjligen, någonstans, hoppfull – men det hoppet ligger i så fall snarare i betraktarens öga än i Seidls sökare.

Rimini

Betyg: 4

Regi: Ulrich Seidl

Manus: Ulrich Seidl, Veronika Franz

I rollerna: Michael Thomas, Hans-Michael Rehberg, Tessa Göttlicher m fl

Biopremiär 16 augusti

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet