Det finns hopp om ungdomen – men den är skör. Det är vad Sarah Gavron tycks vilja säga med sin ömsinta film Rocks. Den är filmad i dokumentär stil med både utrymme och tillåtelse för saker att bara vara som de är. En Londongata, barn som leker i ett gatuhörn, ett gäng flickor som dansar och tar selfies. Så här ser deras värld ut, låt oss bara betrakta den en stund utan att döma eller värdera. En lika befriande som ovanlig inbjudan.
Shola som går under namnet Rocks (Bukky Bakray) är en 15-årig flicka i ett av East Londons alla trista miljonbyggen. Hon är kanske inte den mest ambitiösa skoleleven men hon är en stadig vän (därav smeknamnet), en pålitlig storasyster och bra på att lägga makeup.
En dag kommer hon hem från skolan och upptäcker att mamma gett sig av. Hon har gjort det förut men den här gången blir det jobbigt.
De få sedlar hon lämnat tillsammans med en förlåt-lapp försvinner, elen stängs av och socialen kopplas in. Men Rocks vägrar att se sig besegrad, hon är ju Rocks! Vad som följer är en lika delar varm som sorglig berättelse om en flicka som försöker att inte krossas av tyngden på sina axlar.
Regissören har tidigare gjort Brick Lane (2007) och Suffragette (2015) – två väldigt olika filmer men med gemensamt tema: unga kvinnor i sökandet efter sin röst och identitet.
Rocks skiljer sig från dem med sin autentiska stil. Med enorma sympati för huvudfiguren, trots – eller tack vare – alla hennes fel och brister, placeras Rocks i samma fack som Ken Loachs Sweet Sixteen och Kes där samhällets svek mot de unga berättas genom ungdomarna själva.
Något som här förstärks genom att regissören haft workshops med skådespelarna, som egentligen inte är skådespelare alls utan ungdomar från skolor och ungdomsgårdar, som fått jobba fram sina karaktärer och använda egna erfarenheter i berättandet.
Resultatet är makalöst.
Några personer står ut: Rocks, givetvis, som den både sköra och tuffa tjejen, den naturliga ledaren som alla ber om råd men som sluter sig när hon själv behöver stöd. Hennes lillebror Emmanuel (D’Angelou Osei Kissiedu), energiknippet som är tillräckligt ung för att sakna mamma men tyvärr också tillräckligt smart för att även bli arg och ledsen på henne för att hon försvinner.
Hjärtskärande och samtidigt älskvärt.