Det är samma film varje gång. Den här sortens hybrid mellan drama och komedi där musikens kraft förenar och läker alla sår. Egentligen är det också samma film oavsett om det handlar om ett basketlag, en hejarklack eller ett breakdance-crew (men det blir alltid töntigare när det handlar om en kör, lex: Pitch perfect).
Ett brokigt gäng tussas ihop, måste lära sig att samarbeta och till slut övervinna någon typ av utmaning som genererar applåder och landar i diverse personliga och kollektiva livsläxor. Sångklubben är en förutsägbar kopia av en kopia av en kopia. Med några utmärkande skillnader.
Den verklighetsbaserade berättelsen utspelar sig på en militärbas i England där fruarna lämnats kvar efter att deras män (och en kvinna) åkt iväg för tjänstgöring i Afghanistan. Kate (Kristin Scott Thomas) har förlorat sin son i kriget och drar igång en kör för att aktivera resten av fruarna. Lisa (Sharon Horgan) som bär det yttersta ansvaret för fritidsaktiviteter är inte särskilt peppad men låter sig övertalas. Snart blir körens sånglektioner en dragkamp mellan Kate och Lisa där den förras rigida musikskolestil retar gallfeber på den senare, som får med sig resten av kören med hjälp av roligare pophits.
Kören erkänns snart av högre befäl och måste förbereda för en stor föreställning. Läget blir dock ännu allvarligare när rapporter kommer från fronten om män som dött och andra som skickats hem skadade.
Sångklubben kommenterar överhuvudtaget inte krigets moraliska eller politiska dimensioner. Det är väl okej, filmen skulle ändå i teorin kunnat bli intressant som en djupgående psykologisk studie över en grupp kvinnor som sällan skildras på film. Kanske skulle fruarna behöva lite terapi efter att deras närmaste dött? Nej, det lättsamma och förutsägbara feel good-formatet tillåter inga trauman som inte kan botas med lite mysig allsång. Samma allsång hjälper också alla att vänta på sina bortresta män utan några tvivel. Ett litet stänk av militärpropaganda som är svårt att gnugga bort.
Regissören Peter Cattaneo är kanske mest känd för Allt eller inget, där arbetslösa stålarbetare i Sheffield började strippa för sitt levebröd. I likhet med Sångklubben handlade filmen om människor i en prekär situation, men där djupa klassklyftor funkade som dramatisk motor. Sångklubben borde vara ännu mörkare men tonträffen är så falsk att allt spricker.