Lille Asato (Reo Sato) är konfliktens nav i Sanna mödrar. Foto: Studio S

Filmrecension: Långsamt och vackert adoptionsdrama i Sanna mödrar

Publicerad

Sanna mödrar är långsam, allt får ta sin tid. Symbolerna också, och flera scener är egentligen bara ljus som leker på olika sätt: studsar på vågor, kikar fram mellan bladen på körsbärsträdet. Det är stillsamt och drömskt. Caroline Hainer har sett den mångfaldigt prisade Naomi Kawases drama om en adoption med friktion.

Gifta paret Satoko (Hiromi Nagasaku) och Kiyokazu (Arata Iura) vill ha barn men kan inte bli gravida. De bestämmer sig för att adoptera. Adoptionen sker aningen okonventionellt – efter att ha fått bebisen Asato i sin famn får paret sedan hälsa på den biologiska mamman för att tacka henne. Hon är en 14-årig skolflicka som böjer sitt huvud i skam. Fem år senare dyker en ung kvinna upp och ber att få tillbaka barnet, som hon påstår är hennes.

Till skillnad från vad man kan tro är detta inte en spänningsthriller. Frågan vem den unga kvinnan är dröjer kvar men tar en lång och snirklig omväg innan den besvaras. Sanna mödrar är heller inte en film om ursprung, vilket annars är vanligt i filmer med adoptionstema. Som i Philomena, Lion och The Light between Oceans till exempel. Sanna mödrar berättar i stället två historier: om mamman som föder barnet och mamman som uppfostrar barnet. Det vill säga båda mödrarnas ”sanning”. Båda är lika mycket en mor till Asoto, är den konventionella slutledningen.

Filmskaparen och
fyrfaldiga Cannesvinnaren Naomi Kawase är välkänd i hemlandet Japan och Sanna mödrar var landets Oscarbidrag 2021. Hennes filmer har dokumentära inslag, och signumet är användningen av naturelement som vatten och ljus, som en del av det filmiska berättandet. I Sanna mödrar spelar havet en stor roll, det både förenar och separerar. Även ljuset används som symbol för hur man kan se saker olika beroende på hur det faller.

Sanna mödrar är långsam (och lång – 2 timmar och 20 minuter), allt får ta sin tid. Symbolerna också, och flera scener är egentligen bara ljus som leker på olika sätt: studsar på vågor, kikar fram mellan bladen på körsbärsträdet. Det är stillsamt och drömskt. Men, som sagt, långsamheten får man vara beredd på.

Det som är svårt att förbereda sig på däremot är det fina skådespeleriet som stundtals går rakt in i hjärtat. Speciellt rörande är den unga Hikarus (Aju Makita) historia. Den visar hur kärlek kan ligga så oerhört nära skam, och hur internaliserad skam i sin tur kan förvandlas till desperation. Inget av detta är nytänkande direkt, snarare vedertagen sanning. Inte heller tanken på att en mamma kan definieras på olika sätt, det känns närapå snopet att landa i en sådan självklarhet. Men vägen dit är ovanligt vacker.

Betyg: 3
Regi: Naomi Kawase
Manus: Naomi Kawase baserat på en roman av Mizuki Tsujimura
I rollerna: Hiromi Nagasuku, Arata Iura, Aju Makita, Miyoko Asada mfl
Biopremiär 12 november

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet