Det här är en indignationsfilm, en sådan som får publiken, i alla fall undertecknad, att famla i själens grumliga vatten efter (o)passande invektiv. Man blir kort sagt heligt förtvivlad över terroristernas grymhet. På så sätt är det väl egentligen ingen väntjänst den här filmen gör mänskligheten, mer hat är ju ingen betjänt av, men likväl berättar den om en del av verkligheten som är just det för många människor. Verklighet, alltså.
Som för huvudpersonen Daniel Rye, en i dubbel bemärkelse blåögd ung fotograf som 2013 tar sig till Syrien för att berätta om folks vardag i inbördeskriget. Han blir ganska snart kidnappad av en av de många olika islamistgrupperingarna som inom kort ska utropa den islamiska staten IS.
Hemma jobbar hans nära och kära för att skrapa ihop pengar till en diger lösensumma men det är stora summor för en vanlig knegarfamilj och den danska regeringen ”förhandlar inte med terrorister”, så Daniel blir sittande ett bra tag. Eller snarare liggande. Misshandlad, sjuk, svältande, kränkt.
I samma cell lider ytterligare ett gäng västerlänningar, däribland den amerikanske journalisten James Foley, som på grund av sin nationalitet inte hyser något större hopp om att överleva.
Den minnesgode kommer kanske ihåg James Foleys öde från nyheterna 2014. Daniel Ryes namn är väl inte riktigt lika känt, förutom i Danmark då – genom den reportagebok som berättade om hans fall och som ligger till grund för det här prisade dramat som (före corona) fick danskarna att flockas på biograferna.
En av Robert-vinnarna (Danmarks Guldbagge) var huvudrollsinnehavaren Esben Smed som fyller sin roll ut i minsta epitelcell. Lidande i fängelsehålor har vi sett mycket av men få har lyckats skildra hopplös utsatthet som Smed gör här, långt från heroism och stoicism. Hans Daniel Rye ylar, kvider, gråter, snorar, kräks och skiter på sig så att det gör ont långt ut i biosalongen. Ger tyngd och trovärdighet till en annars rätt konventionell skapelse.
Med god hjälp av den säkre regissören Niels Arden Opler (Mordkommissionen, Millennium-serien) och den danske hovleverantören av tajta manus, Anders Thomas Jensen (Efter bröllopet, med mycket mera) – en solid duo som kanske inte tillhör avantgardet, de håller sig strikt till traditionen, men gör det med säker hand.
Sålunda trycks det på de rätta mentala knapparna och intet öga är torrt, men filmmakarna behåller ändå lugnet. Där mer sentimentala berättare hade brassat på tar dessa ändå ett litet klädsamt steg tillbaka, sannolikt medvetna om vilka hårda känslor som deras starka story kan väcka.
Verklighetens Daniel Rye har, överraskande nog, sagt att han inte känner något hat mot sina kidnappare, och filmen avslutas också med ett nedtonade citat från Rye som påminner om att många av de som flyr från Syrien till våra länder har varit med om ännu värre saker.