Den unga tunisiskan Mariam är på fest med sina kompisar, och träffar den lite äldre och mycket coolare Youssef. De går ut på en promenad för att få vara i fred i månskenet – och mörkret sänker sig över Mariam. Och oss.
Även rent bokstavligt eftersom de nio sekvenser som utgör Skönheten och odjuren är separerade av några sekunder långa svartrutor.
I nästa scen ser vi Mariam springa ensam på gatan, uppriven, andfådd, med utsmetat smink och rufsigt hår. Något har hänt, vi kan ana vad, men filmmakarna håller på det ett tag till. Efter en liten stund kommer Youssef ikapp henne, vi väntar våld, men istället hjälper han henne till närmaste sjukhus.
Den här osäkerheten i starten, om vad som har hänt, vem som gjort vad, är ett smart dramaturgiskt val som tvingar oss att, likt Youssef och de andra som paret möter den här långa natten, lita Mariams ord. Informationen kommer stötvis, men ganska snart lär vi oss att hon och Youssef har blivit attackerade av poliser. Den ene tvingade iväg Youssef till en bankomat för att han skulle ge snutarna pengar, medan de andra drog in Mariam i bilen och våldtog henne.
Historien imponerar inte på sköterskan i sjukhusets reception, som menar att hon inte kan skriva in Mariam om hon inte kan visa upp en legitimation (som ju ligger kvar i Mariams handväska i förövarnas bil), och ”ska hon verkligen anmäla en våldtäkt, klädd så där?”…
Paret drar vidare genom ett byråkratiskt, misogynt Kafka-helvete, som fyller hela filmen. Till rättsläkaren, till fel polisstation, till rätt polisstation – där förövarna jobbar – och tillbaka igen.
Det är en resa full av smärta och förnedring, genom ett sedan Hedenhös cementerat patriarkat, med korruption som främsta bindemedel. Ingen går att lita på, inte heller den kvinnliga polisen som vänder ryggen till när skurksnutarna går lös på Mariam igen.
Även Youssefs motiv ifrågasätts, kanske är det inte ren altruism som får honom att övertala Mariam att anmäla poliserna. Som revolutionär ser han det nog snarare som ett vapen mot makten, han verkar bry sig mindre om hur det kommer att gå för Mariam, som efter denna natt i Hades kommer att möta en familj ”vars heder har solkats”.
Regissören och manusförfattaren Kaouther Ben Hania har skapat en liten film med stor sprängkraft. Med avstamp i en verklig händelse ger hon oss en rakt igenom gravt engagerade personlig historia, och tar samtidigt skamgrepp på hela det patriarkala tunisiska samhället – uppbyggt på hederstänk, maktmissbruk, medlöperi, korruption. Och som konsekvens av det, får vi också en fläkt av den arabiska våren.
Med andra ord något av en systerfilm till Tarik Salehs spännande noirthriller The Nile Hilton incident – även om det här är en mer intensiv och kännbar upplevelse på ett socialt, politiskt och mänskligt plan. Efter 100 minuter med Mariam och hennes värld inser man att Tunisien skulle må bra av ett eget #metoo-uppror – men tyvärr också att sannolikheten för det milt sagt är rätt låg.