Berättelser om hur nöjesindustrin skapar stora stjärnor som blir så ensamma där uppe på tronen att de slutar djupt olyckliga med flaskan som enda vän, går det tretton på dussinet av. Historien om den norska konståkningsstjärnan Sonja Henie skulle kunna vara ytterligare en, men den avviker på flera sätt. Sonja Henie verkar tydligen ha vart fullblodsnarcissist hela livet, vilket gör att mötet med Hollywood blir lite annorlunda.
Sonja står på guldpallen i OS i Garmisch Partenkirten 1936. Naziflaggor vajar på arenan, men när kriget väl bryter ut är Sonja redan i Kalifornien och gör succé på isbanor runt om i USA. Hon är en stenhård förhandlare och underhållningsvisionär. Påkostade is-shower blir påkostade konståkningsfilmer och i en tid av stor oro älskar biopubliken Sonja Henies energiska piruetter. Som en Esther Williams på skridskor, och under en tid USAs bäst betalda skådespelerska. Hon festar, ligger med vackra unga män, åker skridskor, är bakfull, spelar in filmer, tjänar pengar, skaffar fiender, tränar, dricker…. Det är ett liv på högvarv och förutbestämt att gå åt helvete.
Visst är det en biografi som prydligt berättar om drivkraft, visar glimtar från barndomen, redogör för karriären och för tiden. Problemet med vissa människors liv är att de är för intressanta, det finns för mycket att redovisa som tränger ut det intressanta. Att Sonja var en driven perfektionist får vi veta med all önskvärd tydlighet, men varför såg relationen till mamman, brorsan och barndomsvännen ut som de gjorde? Här glimtar avgrundsdjupa sår och skeva maktrelationer i korta ögonblick, så riktas ljuset mot ”stjärnans uppgång och fall” igen och de frön till brännhett material som finns där torkar ut.
Relationen till assistenten Connie är ändå välskildrad. Connie blir bländad av den energiska norskan, och fyller också den berättartekniska funktionen att spegla Sonjas personlighet i sin gråa vanlighet. I filmens bästa scen, där Sonja är på väg till Mexiko med en hög med pengar för att låsa in dem i ett bankfack (!) och bilen pajar i öknen, visar Sonja sin inte bara narcissistiska sida, utan även lätt sadistiska, när hon med ett käckt leende på läpparna först ställer sig in hos Connie för att sedan förödmjuka henne.
När filmbolaget krisar för att den tyska marknaden försvinner i och med nazisternas censur, säger Sonja glatt med kraftig norsk brytning ”I will call Goebbels tomorrow”. Sonja har ju förstås ätit middag med både propagandaministern och Hitler på 30-talet. Hon fixar den tyska marknaden och fortsätter skrupellöst att tjäna pengar. Filmen vill inte moralisera över Sonja eller peka ut henne som nazist, den skildrar bara en person som präglats av att vara ”bäst” hela livet, och vars opportunism funkar osannolikt länge.
Trots några rejäla berättarmissar (framförallt: vem är Niels?) lyckas norska regissören Anne Sewitsky skapa den stora och lyxiga känsla som filmer om 1900-talets nöjesindustri liksom kräver. Miljö och kostym är ljuvligt 40-talskorrekta, musik och foto däremot lika ljuvligt anakronistiska, särskilt i de intensiva festscenerna. Krocken mellan en fet basgång, febrigt foto och ett glammigt 40-talspartaj blir otroligt lyckad och nyskapande.
Ine Marie Willman som den både beundransvärda och vidriga isprinsessan har den intensitet som krävs, ler hysteriskt för att sedan kröka munnen föraktfullt när ridån går ned. Sonja är en späckad och rik film om en osannolik verklig person.