Johnny Flynn är (inte) David Bowie. Foto: Njutafilms

Filmrecension: Stardust – en Bowiefilm utan Bowiemusik

Uppdaterad
Publicerad

Filmmakarna ville använda David Bowies låtskatt men fick blankt nej. De flesta hade väl gett upp där men regissör Gabriel Range och anhang framhärdade och framför oss har vi nu alltså en biografisk film om stjärnan – utan hans musik.

Efter de kommersiella framgångarna med Bohemian Rhapsody och Rocketman, om Queen respektive Elton John, var det bara en tidsfråga innan den samtida kollegan David Bowie skulle få the Hollywood-treatment. Alltså ännu en härlig jukeboxfilm som får publiken att stampa i takt så att richterskalan går upp på elva?
Icke.

David Bowie skrev aldrig sina memoarer och ville inte att någon annan skulle göra det heller, i synnerhet ingen biopic, så när filmskaparna kom med sitt projekt till The thin white dukes efterlevande blev det ett blankt nej. Ska det göras film om Bowie får det bli utan hans låtar.

De flesta hade väl gett upp där men regissör Gabriel Range och anhang framhärdade och framför oss har vi nu alltså en biografisk film om Bowie – utan hans musik.
Filmskaparen Todd Haynes lyckades i och för sig med den bedriften i den mycket bättre Velvet Goldmine från 1998 men det var en mer egenartad sak som levde i egen rätt, och där Haynes – under hot om att bli stämd – valde att kalla sin huvudperson något annat än David Bowie (Brian Slade).

Stardust är en mer konventionell framgångshistoria som följer Bowie när han 1971 gör ett första försök att slå i USA och där hittar fram till sitt alter ego Ziggy Stardust. Den platta som är ute för tillfället är Bowies tredje, The man who sold the world, som var alldeles för ”svart och deprimerande” för att den skulle attrahera gemene jänkare, så turnén går inget vidare men triumfen lurar som vi vet om hörnet. Och alla belackare ska minsann få se. Ja, ni känner igen drillen.

Biopicen är en hal typ, där den irrar omkring någonstans mellan dikt och verklighet, och har gett upphov till fler rättsliga konflikter än Donald Trump, men här blir förvirringen ännu större. ”Till största del fiktion” står det i förtexterna, och nog känns det som att beträda ett slags rockhistoriskt limbo som inte är sant men där ändå namn, datum och platser överensstämmer med verkligheten; där David Bowie inte är densamma men ändå är det. Huvudrollsinnehavaren Johnny Flynn kämpar på i sitt otacksamma värv men når inte hela vägen. Det gäller tyvärr även filmens musik som han har skrivit för att den ska låta som tidig Bowie. Det gör den. Nästan...

Stor del av tittandet går åt till att parera alla de flyktiga funderingar som filmens udda premisser ger upphov till men om man lyckas slå undan dem finns ändå en fin, underliggande berättelse om stjärnans rädsla för att bli psykiskt sjuk – vilket i princip hela The man who sold the world handlar om.

Här går slutligen fakta och fiktion hand i hand. David Bowies släkt var hårt drabbad av schizofreni, däribland brodern Terry, som får stor roll här. Det är ingen nyhet men det skildras på ett så inkännande vis att filmen i alla fall ger ett stort Bowie-fan som undertecknad lusten att återvända till detta stökiga, brötiga och lätt underskattade album.

Betyg: 2
Regi: Gabriel Range
Manus: Christopher Bell, Gabriel Range
I rollerna: Johnny Flynn, Jena Malone, Marc Maron m fl
Biopremiär 22 oktober

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet