Hunden är film– och serieskaparens flitigaste medarbetare (förutom människan då…) En sökning på ordet ”dog” under rubriken ”keywords” på Internet movie database (imdb.com) ger nästan 15 000 träffar, medan såväl ”cat” som ”horse” bara ger drygt 6 000.
Det är canis lupus familiaris som är bäst på att trösta, utföra hjältedåd eller att agera luden spegel för mänskligheten att spegla sig i.
Best in show-rosetten i det sistnämnda fallet har redan tillfallit det mäktiga ungerska dramat Revolten, som likaväl kan ses som ett spännande hunddrama som en allegori över främlingsfientlighet.
Den inte riktigt lika starka men ändå klart sevärda dokumentären Stray är mindre dramatisk, här följer vi herrelösa tiken Zeytin där hon drar runt på Istanbuls gator och vi får en indirekt bild av det samhälle som omger henne: De syriska flyktingarna som använder Zeytin och hans många ludna kompisar som snuttefiltar, en radioröst som pratar om president Erdogans folkomröstning som ska ge honom ännu mer makt – och en bisarrt underhållande scen där Zeytin blir bestigen mitt i en högljudd demonstration för kvinnors rättigheter.
Det följsamma fotot, plåtat med kamera i noshöjd, fångar kontrasterna och orättvisorna; allra bäst så i en scen från den nedlagda byggarbetsplatsen där hemlösa, limsniffande ungdomar kamperar. Vi ser deras elände i mörk närbild medan turistmagneten Blå moskén strålar på andra sidan Bosporen.
Hongkong-födda Elizabeth Los hyllade långfilmsdebut tryfferas med citat från gamla grekiska filosofer, framför allt då Diogenes från Sinope – en asketisk man som enligt myten bodde i en tunna och luktade så illa att han fick öknamnet ”hunden”. Han verkar ha haft ett extra gott öga till just jyckar:
”Människor lever i en artificiell och hycklande tillvaro och skulle må bra av att lära sig av hunden”
”Hundar och filosofer gör mest gott och får minst erkännande”.
Precis som Diogenes propagerar Elizabeth Lo för ett enklare liv där vi som Zeytin och gänget bemöter främlingar och omvärlden med nyfikenhet och öppenhet, istället för med sinnen stängda av fördomar och rädsla.
Nej, propagerar är fel ord. Elizabeth Lo leder utan koppel och styrande story, slutsatserna får man dra själv, och de kan nog bli olika beroende på vilket kynne man har – scenen mot slutet där Zeytin ger hals i kapp med böneutroparen stryker åtminstone undertecknad medhårs (och baxar med möda upp betyget ett snäpp till):
Vi människor må klä oss i snofsiga kläder och uppfinna komplicerade finans- och trossystem men i grunden är vi ändå alla djur som ylar mot månen.
Biopremiär 16 april.