Det är första dagen i fyran och när Sune lite försenad kliver in i klassrummet märker han att det finns en annan Sune i klassen. Eftersom Sune är sist in, får han heta Sune2, vilket naturligtvis är en stor skymf. När det dessutom visar sig att den nye Sune är en cool katt som bott i USA och verkar få Sunes tjejkompis Sophie att bli mjuk i benen inser han att han måste agera. Alltid publikfriande brorsan Håkan Bråkan hjälper till att sätta en plan i verket som ska få Sune-klonen på fall.
Ja, filmsverige fortsätter alltså att stalka familjen Andersson, och ösa pengar ur den äldste sonens guldbyxor. Och det lönar sig. Hannes Holms trilogi (manus på trean) fick visserligen blandat mottagande hos kritikerna men i gengäld varma famnen av den svenska publiken som verkar reagera pavlovskt på namnet Sune.
Nu är det nya namn bakom och framför kameran men man kan lugnt lita på att även Sune vs Sune kommer få det att rassla till i kassakistorna.
Bäst av de hittills fem svenska (finns en dansk också) långfilmerna är nog (länge sedan jag såg den) fortfarande Sunes sommar från 1993, men den följs tätt av den här infallsrika komedin som tar sig an pojkens värld med en lättare reboot-känsla.
En tidig scen är symptomatisk: Pappa Rudolf sitter i sin risiga Volvo och säger med sedvanlig touch av storhetsvansinne att det är hans ovanligt goda perifera seende som gör att han kan köra bil och samtidigt hålla koll åt sidorna – varpå han inte helt otippat råkar köra av vägen. I någon av de tre 10-talsfilmerna hade det skett i en buller och bång-krasch, här blir det bara en stilla, och därför ännu mer försmädlig, dikeskörning.
Kort sagt ett mer nedtonat anslag. Mindre slapstick mer igenkänning. Nå, det är väl egentligen bara en nyansskillnad, det drattas på ändan en del här också, men likväl.
Den mentala rollfördelningen är också lätt tiltad. Jo, Rudolf är såklart klantig med kapitalt K men ändå lite mer vemodigt så, medan storasyster Anna som annars brukar vara ett pubertetsmonster, här faktiskt försöker hjälpa Sune, dock efter egen förmåga: ”Sune, känslor är människans värsta fiende!”.
Den stora skillnaden är att mamma Karin (Sissela Benn) nu tillåts vara lika skruvad som sin man. vilket kanske kan ses som en genusmässig framgång men verkar fatalt på familjen, som i Sune vs Sune blommar ut i fullständig infantilitet.
Storyn är tunn som en insändare i Kamratposten, en sedelärande historia om konformism som barnvänligt nog leder fram till den uppfodrande men sanna sentensen att man ska våga vara sig själv, men vägen dit är i gengäld kantad av underhållande uppfinningsrikedom.
I dialog, i spirituella biroller och inte minst i bild. Barnens inre världar målas upp i snygga äventyrstablåer med monster, robotar och helvetesgap, men roligast är ändå Sunes dåliga samvete som materialiserar sig på alla möjliga omöjliga trånga ställen.
Fredrik Hallgren klev in från ingenstans (dvs teatern) och gjorde succé i Bonusfamiljen som den neurotiske Martin, som på sätt vis var en aningen mognare variant av Rudolf. Här förvaltar han fint den fumlige pappans dråpliga drömmar om att lösgöra sig från Skatteverkets trygga famn för att satsa helhjärtat på musiken medan Sissela Benns komiska ådra får oss att skratta åt vår tids sockerfobi och ambivalenta hållning till konsumtion och statusjakt.
Okej, det är ingen banbrytande humor, men ändå tillräckligt väl levererade för att ge medföljande vuxna valuta för biljettpengen.