Medelåldersparet Sam (Colin Firth) och Tusker (Stanley Tucci) har varit tillsammans länge. Det märks på deras gnabbande när Supernova rullar igång, mitt uppe i en roadtrip med en husbil längs den brittiska landsbygden där vädret ständigt är mulet. De är på väg till Sams pianokonsert och på vägen stannar de hos vänner och familj. En filt av bitterljuv limbo ligger över alla sociala interaktioner.
Det kan i början verka som om kärleken kallnat, men parets irritation grundar sig i annat element av oro. Tusker har börjat bli dement. Utöver att minnet svajar har han svårt att knäppa skjortan, hålla fast i en tallrik och ibland vandrar han bara iväg. Sam har tagit på sig rollen som personlig assistent, och med ett självutplånande lugn ser han sin älskade långsamt gå vilse i dimmorna inuti sitt eget huvud.
Supernova är ett redskap för starkt skådespeleri mer än något annat, och Colin Firth gör ett imponerande jobb med Sam som ständigt försöker dölja sina känslor av desperation och vanmakt men samtidigt utstrålar dem med hela sitt väsen. Tucci är också smakfullt nedtonad, och överdriver aldrig i sin tolkning av demensen. Ofta handlar det bara om att ta en väl tajmad paus och ursäkta sig vid ett socialt obekvämt tillfälle, men Tucci gör det med en realism som övertygar. Det är respektfullt att inte använda stora gester när det handlar om att gestalta en så svår sjukdom.
Filmen är inte religiös, men småsentimental och mer vetenskapligt spirituell. Titeln refererar till Tuskers kunskaper om astronomi, och i en scen förklarar han för en liten flicka hur vi alla består av stoft från förbrukade stjärnor. Det blir en metafor för döden som en byggsten för något nytt, och kanske är det ultimata slutet den enda vägen framåt för både Sam och Tusker.
Det är ett lite olyckligt sammanträffande att Supernova har premiär så tätt inpå den superhyllade The father där Anthony Hopkins spelar en demenssjuk gammal man. För den som inte orkar med två filmer om demens kan nog The father vinna på ren hajp.
Supernova berör dock vikten av just romantisk kärlek för en särskild generation homosexuella män, och det blir uppenbart att just ens valda familj är värd att gå i döden för. Filmen är visserligen stundtals väl konventionell i sitt berättande och kan påminna en hel del om andra sjukdomsskildringar. En annan referens som dyker upp är Michael Hanekes dödshjälpar-drama Amour, som hade en mer krass inställning till döden.
Supernova är ändå ett habilt drama om en fruktansvärd sjukdom, men är inte direkt spännande och kräver sitt tålamod. Det gäller att se den när man har en bra dag helt enkelt.