Någonstans i rotvälskan om interdimensionella monster vi aldrig får se, och psykobabblet om ”magnetism” som vi inte orkar förstå, finns en bra film som aldrig blev färdig.
Det börjar på flera sätt lovande: de två systrarna, Celeste och Isa, hittar en gammal LP-skiva från ett svunnet Sverige och ett 70-tal som känns fruktansvärt avlägset.
En röst som låter som hämtad från en informationsfilm för socialstyrelsen erbjuder hypnos som är menad att centrera jaget när hjärnan lider av hyperstimuli och ska leda till framgång och frihet från ångest.
Det är en tacksam premiss som lätt går att överföra till vår tid, när den ovetenskapliga nyandligheten blomstrar i takt med att kropp och själ driver isär som en följd av våra allt mer digitala liv. Men det är inget som utforskas. ”Svart cirkel” snurrar snabbt in sig i en olidlig gegga av halvfärdiga idéer.
Systrarna verkar lite förlorade i tillvaron och hoppas kunna sluta leva destruktivt. Isa har med hjälp av magnetism-hypnosen skaffat ett präktigt kontorsjobb. Hon övertalar Celeste, som är ätstörd och prokrastinerar över en avhandling efter att en relation gått i kras, att också testa hypnosen. Men något går fel. Skivan bär på någonting mörkt och självhjälpen leder till att systrarna lyckas frigöra varsin ond dubbelgångare, fast besluten att förgöra sitt original.
Detta verkar även uppröra det väsen kallad ”den högste” som skyddar den delikata balansen mellan vår värld och andra dimensioner. Tror jag. Det är inte helt lätt att hänga med, eller bry sig, men till en början kan skisser över varelserna från andra dimensioner egga ens fantasi. Det är innan jag snabbt inser att budgeten är för snäv för att låta något av monstren dyka upp i bild. Istället får vi musikvideoklipp med ett 70-talsorange filter som mer förvirrar än skrämmer.
Den gamla kultskådisen Christina Lindberg från rape-revenge-filmen ”Thriller – en grym film” från 1973 (Quentin Tarantinos inspiration till Uma Thurmans karaktär i ”Kill Bill”) spelar hypnotisören som skapat skivan. Hon agerar som någon form av interdimensionell grindvakt som med monoton stämma förklarar och förklarar, utan att riktigt göra sig förstådd.
Den spanske (!) regissören Adrián García Bogliano har delat in filmen i flera delar, till synes helt utan annan anledning än att få använda textskyltar. När speltiden nått halvvägs har vi redan nått del fem: ”Det psykomagnetiska forskningsinstitutet”, där en gammal förvaltare förklarar att ”de eteriska dubbelgångarna är länkade till sina original genom en slags navelsträng, ju starkare dubbelgångaren är desto längre blir strängen”. Således måste ett antal inverterade exorcismer genomföras, där dubbelgångare tvingas tillbaka in i sitt original genom flummiga ritualer. Det är tyvärr mer ofrivilligt pinsamt och tålamodsprövande än spännande. Detsamma gäller skådespeleriet, som lyckas vara både överdrivet och inlevelsebefriat om vartannat.
Trots att den är många snäpp sämre, påminner den här b-filmen lite om Jordan Peeles dubbelgångarskräckis ”Us”, men ”svart cirkel” är om möjligt ännu mer obegriplig.