Paris man vägrar godkänna skilsmässa, trots att han sitter i fängelse och knarkar. För att försörja sig och sin sexårige son tvingas Pari prostituera sig. Lille Elias sitter i baksätet på taxibilar medan mamma böjer sig över chaufförernas skrev, eller så sparkar han boll i en tjusig rosenträdgård utanför det hus där Pari blir våldtagen av den domare som har makt över hennes skilsmässoärende och som hon försöker blidka på de sätt hon kan.
Det är magstarkt, men hämtat från verkligheten. Den iranskfödde regissören Ali Soozandeh fick idén till filmen när han i Berlin hörde två iranska ynglingar som pratade om att det var vanligt att prostituerade i Teheran hade med sina barn på jobbet. Även svenska Nahid Persson har lyft ämnet i sin omtalade dokumentär Prostitution bakom slöjan.
Ansiktsuttryck och kroppar blir levande
Löst sammankopplade med Pari är Sara som lever i ett till synes lyckligt äktenskap men förvägras arbeta, den unga missförstådda musikern Babak och så Donya som desperat försöker återställa sin mödomshinna. Upplägget påminner inte så lite om Jafar Panahis utsökta film Cirkeln där utsatta kvinnor balanserar på kanten av det iranska samhället och vars livsöden slumpmässigt krokar i varandra.
Teheran Tabu är gjord med hybridanimationstekniken ”rotoscoping” där animatörer tecknar över filmat material, ruta för ruta. Det kan bli stelt som tusan och mest påminna om en billig reklamfilm, men rätt använd blir effekten fenomenal. Förenkligen i det tecknade vässar och upphöjer, och det filmade grundmaterialet gör att ansiktsuttryck och kroppar blir levande på ett sätt som hel-animation sällan lyckas med.
Tekniken är helt enkelt vald för att lösa problemet med att filma i Teheran. Den stad som är så närvarande i filmen, med sin trafik, sina ljud och gatuliv är helt enkelt ett väldigt övertygande bluescreenat collage.
Skissartade porträtt
Pari är filmens starkaste kort, både som rollfigur och berättelse. Att sonen Elias är stum och filmens tysta, allseende betraktare känns tyvärr som ett rejält slitet grepp. Den goda hustrun Sara är en vänlig och behaglig figur, men vi lär aldrig känna henne ordentligt och samma skissartade porträtt lider Babak och Donya av. Nej, det är Pari och den stillsamma redovisningen av alla de intrikata metoder, från chador-krav till offentliga hängningar, som regimen använder för att kontrollera människorna som gör Teheran Tabu till en mycket sevärd och intressant film.
Märkligt nog säger Soozandeh själv i intervjuer att filmen handlar om tabun och dubbelmoral kring sex och sexualitet. Jag ställer mig ytterst tveksam till att det är sex som är ämnet för filmen. Är det inte vanligt sketet maktmissbruk i kombination med en starkt patriarkal och fanatiskt religiös regim?
Om sex har hans film ytterst lite att säga, långt mer om makt och repression.