Han kallas för The grabber, eftersom han åker runt i en svart skåpbil och kidnappar unga tonårskillar. En efter en försvinner de från den lilla staden medan polisen står handfallen, och man undrar stilla varför The grabber är så osmart att han bara hämtar killar från samma område, risken för upptäckt är ju uppenbar, men så är ”The black phone” inte heller en film som är bästa vän med logiken.
Vilket är helt okej, snarare är det en gestaltterapeutiskt iscensättning av huvudpersonen Finneys och hans lillasyster Gwens hemska hemmiljö. Båda barnen har, precis som deras avlidna mamma, förmågan att kommunicera med de döda, något som skrämmer pappan så mycket att han misshandlar dem dagligen.
Skräck är alltid otäckast när den dyker upp i en realistisk miljö, det är en insikt som gjort Stephen King till den skräckmästare han är, och som nu verkar ha transporterats vidare till hans son Joe Hill, som skrivit novellen som ”The black phone” bygger på.
Precis som sin far målar Joe Hill en familjär bild av vardagliga våndor som sedan får manifestera sig i en monsterlik ond kraft. Alltså existentiell ångest inkarnerad som skräck. Lite som en lågbudgeterad ”It”, utan clownnäsa. Dock med en riktig otäckt leende mask, som döljer The grabbers identitet men samtidigt åskådliggör hans inre vansinne (effektfullt framgestikulerat av en ovanligt läskig Ethan Hawke).
Innan Finney blir kidnappad av The grabber för han en nästan lika jobbig tillvaro i skolan, ständigt jagad av ett gäng mobbare. Han får hjälp av den kamsportskunnige Robin, som i en tidig scen slår en av Finneys förföljare till en blodig massa. När den fredlige Finney frågar varför det var nödvändigt att fortsätta slå när mobbaren redan låg ner, får han svaret att blodet gör det mer effektfullt:
”Publiken vill ha underhållning”.
En liten metakommentar yttrad ur manusets mungipa, som också skulle kunna stå som slogan för filmens producenter, Blumhouse productions – ett relativt litet produktionsbolag som vuxit sedan grundandet för 20 år sedan, både i storlek och i renommé. Konceptet är låg budget men hög integritet för kreatörerna och det har, för att uttrycka det milt, varit ett framgångsrikt koncept. Bolaget står nämligen bakom många av 2000-talets horror-hits, som exempelvis ”Paranormal activity”,”Insidious” och ”Sinister” (den sistnämnda regisserad av denna films skapare, Scott Derrickson).
”The black phone” har en något mer mildare ton (dock inte på barnslig ”Stranger things”-nivå); saknar de ovanstående verkens skrämmande slagkraft, och inspirationen verkar ta slut en stund innan filmen gör det. Tiden som Finney sitter i The grabbers fuktiga och isolerade källare i väntan på gud vet vad, är lite väl utdragen. Men okej, ”The black phone” är ändå till största del en angenämt otäck saga som förutom till King även för tankarna till bröderna Grimms gamla folk-horror-hit ”Hans och Greta”. Människans ondska är tidlös.