1998 var den unge filmmakaren Guy Ritchie den coolaste katten i filmstan. Succédebuten med Lock, stock and two smoking barrels, en brittiskt lokalfärgad actionsmocka med attityd, antydde att här kom framtiden frustande med snabba klipp, hårda men rätt klantiga snubbar och galen framåtrörelse.
Jag hade tröttnat redan vid hans andra film, Snatch, skapad utefter samma koncept (nu dock med större namn på rollistan). En överkompenserande självmedveten, en ”coolhet” som bara blev fånig och påfrestande. Och så glömde vi bort Guy Ritchie. Nå, han är fortfarande framgångsrik men mest som habil bruksregissör bakom blockbusters som Sherlock Holmes, The man from UNCLE och nu senast live-action-versionen av Aladdin (den med Will Smith).
Men nu är han tillbaka på mammas gata i en skröna om en påtagligt oorganiserad organiserad brottslighet i ett England där, i den här versionen, de gamla maktrepresentanterna (adel, politker, media) tvingas spela efter de kriminellas regler. Rysk, kinesisk, amerikansk och gammal hederlig brittisk maffia strålar samman i en brunstig skröna som tvingar mig ta fram den gamla klyschan ”hejdlös”.
Matthew McConaughey frontar här en celeber ensemble och spelar själv det högsta hönset, en amerikan i självvald brittisk exil, som genom decennierna klättrat upp i toppen av den kriminella näringskedjan, men som nu planerar att sälja hela sin omfattande marijuanaindustri till högstbjudande. Tanken är att leva lugnt och gott i resten av livet, tillsammans med kallhamrade frun (Michelle Dockery) men det blir inte helt oväntat precis tvärtom.
Ritchie fabulerar alltså inte längre om småhandlare, som i debuten, nu har tagit sig upp i den kriminella hierarkin och hans rollfigurer har mognat med honom. Tempot är fortfarande högt, blodspillan ungefär den samma men attityden har mognat. Något. Grabbigheten är i alla fall lätt utspädd med en nyans av eftertanke. Tillräckligt för att filmen ska växa framför mina i begynnelsen extremt skeptiska ögon.
Eller som en av de många betydande medspelarna, The coach (en cockney-hårding stiligt utagerad av Colin Farrel) säger: När man kommer upp i ålder fajtas man inte med kniv och pistol, man gör det med hjärnan (vilket iofs inte hindrar honom från att plocka fram puffran ibland).
Nu ska man inte vänta sig några intellektuella utsvävningar, men den här mixen av mycket infallsrik humor, intrikata intrigvändningar och framförallt en fyndig dialog, underhåller onekligen för stunden.
Precis som sin amerikanska genrekusin Quentin Tarantino låter Guy Ritchie (och medmanusförfattarna) behandlingen av språket spela stor roll, som definition av karaktärer eller bara som småskojig underhållning. Det här är ju gangsters som har väldigt lite med verklighetens kriminella att göra. Våldsamma och knarknasande, så klart, men med intellekt som är lika skarpa som deras garderob och vokabulär. Gentlemen, helt enkelt, även om Horace Engdahl kanske inte skulle skriva under på att det är ett korrekt epitet.
Bäst valuta för investerad tid i salongen ger ändå Hugh Grant, som gör en privatdetektiv med extremt välsmort munläder och rödtonade brillor, som kan sägas vara vår smårubbade ciceron genom den vindlande berättelsen. En minst sagt udda roll för den gamle romkomikonen.
Men varför alla dessa sexinsinuationer/skämt kring Grants homosexuella rollfigur? Halvkul första gången (knappt), grabbtjötigt i längden. Känns föråldrat.
Guy Ritchie kanske inte har mognat så mycket ändå, han har bara blivit långsammare. Vilket i just det här fallet ändå är något positivt.