David Lagercrantz fortsättning av Millennium-trilogin, Det som inte dödar oss, ingår inte i min litterära referensram (har dock läst de tre första), men det är osannolikt att romanen är lika usel som denna lätt skrattretande dikeskörning, där snabb framåtrörelse är tänkt att dölja ett projekt med seriösa problem.
David Fincher tog sig an Millennium-serien med respekt för förlagan och med en för regissören sedvanlig tyngd, men okej, mäktigast var det suggestiva introt med en uppdaterad hårt pumpande version av Led Zeppelins Immigrant Song.
Den uruguayanske Hollywood-regissören Fede Alvarez (senast aktuell med thrillern Don’t breathe) och hans två medförfattare har i sin tur istället knåpat ihop en intrig som sannolikt har gått igenom många exekutiva manustvättar för att bli så här blaskigt.
Lisbeth får i uppdrag att digitalt ta sig in i USA:s säkerhetsorganisation NSA och där norpa åt sig ett datorprogram med domedagspotential och får snart hela världens skurkar efter sig. Koppling görs också till Lisbeths barndom men mer ska inte ordas om det. Nej, inte för att undvika spoilers, utan för att intrigen inte är värd fler bokstäver. Av Stieg Larssons universum återstår bara en lam låtsasvärld där all social kontext och politisk tanke har försvunnit och ersatts av håglös, strömlinjeformad action – där Lisbeth Salander blivit en franchiseprodukt bland andra i superhjältefacket.
Den omnipotena hämnaren hackar toppsäkra nätverk i springande språng medelst bara en mobiltelefon, överlever lätt bombattentat och fixar själv sina köttsår med superlim. Rent löjeväckande är scenen i ett badrum där Lisbeth får en spruta potent gift i sig men ändå – medan hon ligger i stort sett paralyserad och på väg att tuppa av – lyckas sparka till en hylla så att en burk med amfetamin ramlar ner på golvet, varpå hon klarar av att krossa några tabletter, samla ihop smulorna så att hon kan dra in dem i näsan, och snabbt är hon benen igen. Den sekvensen hade möjligen passerat i en agentparodi men när man siktar på tuff actionrealism blir det bara dumt.
Positiva är att såväl Mikael Persbrandt som brittiske komikerfavoriten Stephen Merchant dyker upp, negativt är att deras små biroller är helt försumbara.
Sverrir Gudnasons Mikael Blomkvist-figur är också helt perifer, hans uppdrag verkar mest bestå i att vara i vägen och klanta till det. Ensam herre på täppan är flickan i spindelväven, spelad av Claire Foy (The Crown) som med sin trevande uppenbarelse aldrig kommer i närheten av sina föregångares, Noomi Rapace och Rooney Maras, mörka hårdhet.
The girl in the spider's web slår också något slags rekord i den anrika filmgrenen ”krångliga sätt att döda hjälten” (här brukar annars de gamla Bond-filmerna ligga i topp). Här fyller bovarna upp ett hus med gas, sätter på sig gasmask och väntar på att Salander ska krokna. Det går så där.
Scenen där superskurken står och nynnar Imse vimse spindel medan hon väntar på Lisbeth är också unik i sitt slag...
Som slutgiltig lök på den här härskna laxen kommer de olika bisarra engelska brytningarna (ett uråldrigt fenomen som var löjeväckande redan i 1950-talets krigsfilmer där nazisterna lät som aggressiva versioner av Sir Väs), där Claire Foy får till en udda slavisk brytning som gränsar till talfel.
Jag säger som den gamle socialdemokraten Carl Lidbom: Trams!