”Vi var som systrar… som högg varandra i ryggen.”
Ah, äntligen bränner det till lite.
Dokumentären The Go-Go's berättar om ett banbrytande band med ett allt annat än banbrytande berättande. Här staplas en massa kända och mindre kända ”talking heads” som pratar om gruppens storhet och betydelse, hur den fungerade som förebild för efterkommande unga kvinnor som nu såg att man faktiskt kunde slå sig in i den på 80-talet extremt mansdominerade rock- och popvärlden.
Ja, det var det tuperade decenniet som var The Go-Go's storhetstid men Belinda Carlisle och de andra sparkade i gång redan sent 70-tal, då som en del av punkscenen i Los Angeles men de genomgick genom åren en successiv förmildrande metamorfos, först över till postpunken och slutligen till den trallvänligare new wave-pop som förde ut dem på världsturnéer.
Den australiska dokumentaristen Alison Ellwood har gjort en habil och uttömmande rockumentär enligt formulär 1 A, vilket är ungefär lika eggande som det låter. Och hur stora var de egentligen? Några hits blev det, som We got the beat och framför allt Our lips are sealed men musiken är allvarligt talat inte mycket att hänga i popgranen, och The Go-Go's regenttid var kort, bandet splittrades redan 1985 (plus reunions).
Men okej, även om filmen trycker lite väl hårt på deras musikala förtjänster (och sånt är ju subjektivt) handlar det inte så mycket om det, utan om bandets betydelse som pionjärer i kampen för en mer jämställd bransch, och där hade The Go-Go's så klart en självklar roll.
Och det är ju ändå alltid rätt kul att se gamla favoriter som The Specials, Madness och Sex Pistols passera revy.
Som tur är väjer Ellwoods hyllande verk heller inte för de konflikter och tärande intriger som uppstår i alla band av rang. Det är där som den ovan nämnda dolken i ryggen kommer in. Svek, girighet och vissa medlemmars kontrollbehov kantar gruppens korta existens och får deras första agent att fortfarande bli mörk i ögonen när hon talar om det, vilket ger nödvändig nerv åt den annars mallade historien.
Det är naturligtvis fruktlöst, och mot kritikens grundläggande credo, att recensera det som inte syns på duken, men det är svårt att inte tänka att en dokumentär om Joan Jett och hennes The Runaways hade varit bra mycket mer engagerande. Jo, (hård)rocksgruppen nämns som hastigast här men tillskrivs ingen större roll, detta trots att de var ännu tidigare ut än The Go-Go's, och dessutom hade klart mycket mer löd i rockdojan.