Det är en märklig känsla att presenteras för en berättelse där själva grundkonflikten ter sig fullständigt ointressant.
En god berättar kan skapa engagerande dramatik kring vad som helst, även obligationer och räntespel, vilket andra aktiemarknadsthriller som Wall Street och The big short har bevisat. Men här… njä. Här handlar det om en man som har en dröm att öka farten på digital överföring av aktieköp från 17 till 16 millisekunder, och på sätt tjäna en massa miljoner. Wow, liksom: en millisekund!
Det lär krävas ett enormt intresse för såväl mikrotrading som dataterminologi för att de premisserna ska få det att rista till i själen.
Kanadicken Kim Nguyen (även manus) lyckas tyvärr inte ens jobba upp sympati för sin enerverande huvudroll Vincent – en hyperenergisk entreprenör, en galopperande bokstavskombination med dollartecken i ögonen. Charmkoefficient noll. Men filmmakaren kämpar på, gör sitt bästa, slänger även in ”the big C” (i det här fallet cancer i magen), för att blidka publiken och få oss med i matchen. Ett simpelt knep som bara skapar ytterligare irritation.
Jesse Eisenberg har gjort en karriär på att kunna prata snabbt och smågalet (excellerade som Mark Zuckerberg i The social network ) och är som klippt och skuren för huvudrollen. Han lär ha lärt sig hela dialogen utantill, för att sedan spy ut den medan kameran rullar. Resultatet är underhållande – på fel sätt.
Alexander Skarsgård utforskar däremot en ny rollvariant. Bäst är hans hår. Eller snarare dess icke-existens. Det är även det ett billigt trick men det fungerar överraskande bra. Skallig hjässa, krum gång och en allmän knölig framtoning förvandlar Tarzan till trovärdig datanörd.
Men han har verkligen inte mycket att jobba med. Avstängd och enstörig som hans roll är. Mot slutet får han i alla fall le, men då i ett gråtmilt sedelärande sammanhang som kräver en överdimensionerad skämskudde. Det är då vi ska lära oss att snabbast inte alltid är bäst, att det – gäsp – finns andra värden i livet än pengar.
Nguyen presenterar mot slutet sina sentenser på plakat, och gör det inför en åskådare som sedan länge fattat galoppen. Ja, långt innan hen satte sig i biografen.
Det finns rimligtvis bara ett användningsområde för den här filmen: som terapeutiskt verktyg för att bota sönderstressade, suicidala aktiemäklare som är på väg att slänga sig ut från räntetaket.