Ah… Rivierans guldgossar. Munnen formar alldeles på egen hand ett fånigt litet leende vid minnet av den här sol-och-vårar-komedin från 1988.
Två galanta gamänger som inte bara ska lura av en kvinna hennes miljoner utan även slår vad om vem som kan få henne i säng först… Jo, upplägget kändes saggigt redan då, och ter sig så klart multipelt mossigt idag, men likväl… äh, vad fasiken. Jag gillade den.
Mest för att samspelet mellan en av den tidens mest vältajmade amerikaner Steve Martin och hans brittiske antites, den alltid distingerade Michael Caine, fungerande så fint. De spelade ut de bilaterala fördomarna mellan USA och Storbritannien så att det sjöng i de palmer som ramade in en förvecklingskomedi som vred och vände på sig hela vägen in i mål.
Redan Rivierans guldgossar var en remake på 1964 års Herre på täppan (med Marlon Brando och David Niven), en bearbetning av Stanley Shapiros och Paul Hennings manus som nu också ligger till grund för denna den tredje versionen.
Sålunda är mycket sig likt, förutom då den väsentliga skillnaden att man i sann 10-tals anda har bytt kön på alla bärande roller. Dessutom har en kvinna, Jac Schaeffer, värvats till manusgänget (som nu är en kvartett, Dale Launer tillkom på 80-talet) för att göra berättelsen om de två bedragarna nutidsanpassad. Vilket ger några goda poänger på patriarkatets bekostnad men också flåsfeministiska citat som att ”Män tror aldrig att en kvinna kan vara smartare än dem” och ”En bra kille? Det är en oxymoron”.
Annars är inte mycket vunnet, förutom på en rent teoretisk nivå då. The Hustle har ju bara genom sin existens ett framtida filmhistoriskt värde (precis som Ghostbusters 2016), alltså som en tidsmarkör från en period då kvinnorna började ta plats på duken. Tendensen är bra, utvecklingen enbart av godo, men det påverkar inte det faktum att just det här projektet andas opportunism och att det dessutom – vilket ju är värre – inte är speciellt roligt.
Humorn är finlemmad som en valross.
Rebel Wilson gör sin gapiga australiensare med full emfas på varenda gag, så att även de minst intellektuellt bemedlade ska förstå vad som åsyftas. Visst, det flagranta är en del av rollfigurens personlighet men när filmmakarna tvingar henne att förklara sina skämt luktar det bara… skämt. Ändå är hon en frisk fläkt jämfört med Anne Hathaway som ser att misstrivas rätt rejält i sin stiffa roll, kanske är hon precis som sin rollfigur mest intresserad av vilken summa som står på checken.
Lite överraskande är det att hitta Chris Addison i registolen. Han som på senare år dragit in till brödfödan genom att regissera många avsnitt av två giganter till politiska satirserier, The thick of it och Veep, borde ju veta hur man levererar bitsk och vältajmad komedi men någonstans på vägen gick uppenbarligen inspirationen förlorad.
Men okej. En återtitt på Rivierans guldgossar skulle säkert inte heller ge upphov till några skrattparoxysmer. Humor åldras sällan med grace. Kanske dags att låta det här manuset gå in i den eviga vilan.