Det börjar med kirurgisk närbild på ett pumpande hjärta i en bröstkorg som står på vid gavel. En sakral kör brassar på för fulla halsar, ylandes ”Jesus Christus”, och ja, då är vi igång: Greken Giorgos Lanthimos, en av vår samtids främsta och mest egenartade filmskapare, har knåpat ihop ännu ett stycke kittlande knäpp dramatik för alla cineaster att sätta sina slipade tolkningsknivar i.
Det bultande hjärtat finns inte bara där för att ge en tydlig kontrast till de kylslagna individerna som befolkar den här berättelsen utan också för att visa hur huvudpersonen Steven (Colin Farrell) genom sitt yrke som hjärtkirurg är en man som bestämmer över liv och död. Om man så vill, en gud i modern tappning. Han bor i fina förorten tillsammans med den alienerade frun Anna (Nicole Kidman) och deras två tonårsbarn.
Vid sidan av familjen har Steven också någon slags relation med en ung man (en mörkt strålande Barry Keoghan); det dröjer ett tag innan vi förstår vilken sorts känslor som den relationen baserar sig på, men så mycket är klart att det inte kommer leda till något gott. Steven har begått ett misstag och kommer sannolikt få betala dyrt för det. Med de premisserna skulle detta kunna vara en vanlig kaninkokarfilm men nu heter direktör'n bakom det hele som sagt Giorgos Lanthimos och då vet man att många filmnormer ska bändas och böjas för att passa regissörens lynne.
Som alltid är grekens universum befolkat av människor som verkar vara med i ett rollspel där ingen är riktigt bekväm i sin givna roll. De talar som valiumpåverkade robotar, som med ett stelt mässande pratar om olika lager av yta, om dyra klockor och andra statutsmarkörer. Sexakten mellan makarna är rituell och maskinell. Allt detta ofta skildrat med en vidvinkellins som förstärker känslan av skruvad distans. Och med ett expressionistiskt dånande industribröt på ljudbandet
Här får vi en intrig som inte ger sig själv tillkänna med en gång. Just som man tror att man vet vart filmen är på väg, smiter den iväg åt ett annat håll. När vi ser den större bilden inser vi att alla vindlande vägar, såklart, har lett fram till just det här akuta hotet, det här fruktansvärda dilemmat som antyds i titeln – och möjligen syftar tillbaka på myten om Agamemnon som offrar sin dotter Ifigenia för att blidka guden Artemis (som istället för att döda henne, satte en hjort i hennes ställe, vilket skulle kunna förklara djuret i titeln).
Nå, det där sista är kanske överkurs, man kan aldrig vara helt klar på vad Lanthimos säger, men han säger det med en säkerhet och en emfas som utmärker goda och egensinniga berättare. Men okej, på en övre nivå är det inte svårt att mejsla ut sentensen, den pratar om ansvar och vådan av att sätta sig själv på för höga hästar. Om hur den styrande elitens arrogans slår tillbaka med full kraft. En tanke som är applicerbar på diverse företeelser i vår värld. Från terrorism till Paradisläckan.
Även om skillnaderna är många är The Killing of a Sacred Deer en mental släkting med Michael Hanekes fantastiska och smärtsamt kylslagna Funny Games, där ett par välkammade vettvillingar tar en överklassfamilj som gisslan, men Lanthimos har en mer klinisk attack. Han ser på mänskligheten genom förstoringsglas och engagerar på så sätt snarare hjärnan än hjärtat. Det är med andra ord svårt att bry sig om den stackars drabbade familjen, men det är inte meningen heller. De är ställföreträdare i en studie av homo sapiens, en studie som är oavbrutet intressant, otäckt spännande och på något bisarrt sätt även rätt underhållande.
Om man får drista sig till att vara lite defaitistisk å Giorgos Lanthimos vägnar kommer han nog aldrig komma tillbaka till den nivå han var på i sitt internationella genombrott Dogtooth, det var en film som bågnade av inspiration och svartsynt espri, men The killing of a sacred deer kvalar lätt in som god tvåa på Yorgometern.