Men okej, det är maffigt. Bitvis. Bombastiskt så att trumhinnan viftar med vit flagg.
Tekniken är på topp. 3D:n ger så pass mycket vertikalt djup att jag i ett specifikt ögonblick fick riktiga svindelkänslor (är löjligt rädd för höjder) men ändå, i längden är det rätt… segt. Mycket kamp, som sagt, i 150 minuter, men egentligen väldigt lite intrig. Ganska typiskt för en trilogis andra del; en transportsträcka i väntan på den slutgiltiga striden i trean.
Som alltid är populärkulturen en spegel av det samhälle som gör den, så det är ingen överraskning att vi nu för första gången i Star Wars-rymden kan se hur kvinnorna tar över showen. Unga manliga hetsporrar blir nedtagna på jorden av Generalen (f d Prinsessan) Leia och hennes dugliga medsystrar. Repliker som: ”Vi ska försvara ljuset, inte spela hjältar” och ”Vi ska inte döda det vi hatar, utan rädda det vi älskar” visar att det är nya vindar som drar genom galaxen. Vilket ju inte skadar.
Men där den här trilogins första del, The Force Awakens, tacksamt nog gav sagan en mörkare ton, har The Last Jedi trots allt krigande en mer barnvänlig uppsyn, som förstärks med några nya muppar och en (inte alls välkommen) återkomst av den såsiga Yoda.
Star Wars-franchisen gick in i en ny era för några år sedan då Disney köpte upp Lucas Film och gjorde det där Universumet långt, långt borta till sitt. Det som redan var en fet kassako blev i ett ekonomiskt handslag en monumental kommersiell cirkus som bland mycket annat lovade oss ett gäng nya filmer. Först de två avslutande delarna VIII och IX, och därefter en ny trilogi. Minst. Och så förra årets Rogue One, så klart.
Så vad lockar publiken? För den kommer ju ändå. Decennium efter decennium. Den gamla patenterade analysen håller nog till viss del: att Star Wars-serien svarar på vårt uppenbarligen osläckbara behov av sagor; av att fly bort till världar som är exotiska och hemtama på samma gång, där moralen är tydlig och allt slutar gott.
I grunden är det ju samma grundpremisser här som i Nya testamentet, Harry Potter och Sagan om Ringen. En ung människa har magiska krafter, försöker förstå sin plats i historien och kämpar med dåliga odds mot ondskan (som försöker locka över hjälten till den mörka sidan).
Men viktigast av allt är nog ändå det faktum att människan är ett flockdjur. Vi värderar det högt, som andra värderar högt.
För Star Wars-sagans (filmerna/spelens/TV-seriernas/Happy meal-leksakerna) framgång beror ju ändå till största del på den enorma marknadsföringen, och spridningen.
Filmerna säljer inte biljetter tack vare pur kvalitet utan för att de föregås av en global och viral lobbyverksamhet, som får nyhetsredaktionerna runt om i världen att tro att det är en stor nyhet att det kommer ett femtielfte avsnitt av Star Wars.
Kort sagt ett jäkla geschäft, i all evighet. Amen.