”Det är som att ha sin egen Disney-skurk, fast vår förbjuder oss att runka”, säger ett av tonårskidsen om psykiatrikern Dr. Lydia Marsh, en av grundarna på konverteringslägret ”Gods promise”. Med konvertering menas alltså att, som det kallas, ”pray the gay away”.
Året är 1993 och Cameron Post ertappas hånglandes med en tjej. Av sin dåvarande pojkvän. Camerons föräldrar har gått bort i en bilolycka men hennes konservativa faster skickar henne till Gods Promise, där den stränga Lydia Marsh och den låtsasmjuke pastorn Rick välkomnar med öppna armar.
Förutom dagliga sysslor tvingas barnen genomlida karaoke, gruppterapi (ofta med tragikomiska vittnesmål från de som tror sig vara ”konverterade”) och en ritövning kallad ”isberget”.
Övningen går ut på att ungdomarna ritar ett isberg där deras sexuella ”avvikelser” bara är ”toppen”. Cameron uppmuntras att skriva ned alla trauman ”under ytan” som påstås ligga till grunds för hennes homosexualitet.
Cameron vacklar ett par gånger men verkar aldrig genuint tvivla på sin sexualitet. Liksom ett par andra av de intagna försöker hon navigera tillvaron som i ett fängelse. Hålla skenet uppe, lyssna på allt idiotiskt nonsens och vänta till stunderna utan övervakning som kan erbjuda korta ögonblick av fritt tänkande. Som när Cameron och hennes två kompisar Jane och Adam börjar odla cannabis i skogen utanför lägret.
Andra intagna har hjärntvättats av den kristna pseudovetenskapen och famlar fram i en tillvaro av missriktat självhat. Detta gör dem också farliga för Cameron, som aldrig vet vem hon kan lita på. Ungdomarna är förstås också kåta, vilket leder till korta bisarra romanser, som snabbt förnekas eller leder till självskadebeteende.
The Miseducation of Cameron Post är baserad på en roman med samma namn, i sin tur inspirerad av verkliga fall.
Trots att filmen nästan uteslutande utspelar sig i ett mikrokosmos finns det lagom subtila tidsangivelser i popkulturella referenser till 90-talet. Frågan är om den inte hade blivit mer angelägen om den förlagts i nutid, snarare in i ett 1993 som känns så väldigt långt bort?
De unga skådespelarna imponerar. Chloë Grace Moretz i huvudrollen har inte gjort en dålig roll sedan hon slog igenom i ”Kick-Ass”. Även Sasha Lane från Andrea Arnolds ”American Honey” (2016) är fullkomligt hemma i sin roll som lägrets rebell.
The Miseducation of Cameron Post berättar ingen ny historia om USAs konservativa bakfickor, men gräver djupt i känsloliven hos de drabbade.