Brittiska Sally Potter har egentligen ett oförtjänt gott rykte som filmskapare.
Det började visserligen galant, med genombrottet 1992, det historiska, gender-benderdramat Orlando. Det var då bilden av henne som begåvad berättare cementerades.
Och visst spann hon då en spännande väv av Virginia Wolfs klassiska saga om en tidlös hjältinna, men efter det har hon med något undantag lastat filmografin full med storvulna och ibland jobbigt pretentiösa saker.
Kommer ni ihåg The man who cried? Det är en film som vore fullständigt omöjlig idag, 17 år senare. Johnny Depp som mörkögd ”zigenare” sveper fram på sin vita springare som ett snart bristande kärlekspaket. Romantiseringen av romerna och deras härliga, mustiga tillvaro. Brr… man får rysningar. Och inte av positiv art.
Potters senaste bidrag till filmhistorien, Ginger & Rosa, var ett slags självbiografi, tacknämligt nog mer nedtonad än tidigare alster och när hon nu gör politisk satir i skuggan av Brexit står hon knappt att känna igen. De stora gesterna har ersatts av ett litet stint kammarspel om en middagsbjudning hemma hos den framgångsrika politikern Janet som just har blivit vald till hälsominister, men som har siktet ännu högre.
Under de ynka 71 minuter som filmen lider ser vi den engelska skådespelareliten agera burgen brittisk medelklass. Förutom den alltid förnäma Kristine Scott Thomas i huvudrollen även Emily Mortimer, Patricia Clarkson, Timothy Spall och Cillian Murphy. Alla levererar som väntat med tajming och lättsam tyngd. Det här måste ju vara rena partajet, att få spinna loss i en tajt dialog som studsar friktionsfritt fram på ytan men ändå hämtar sin substans från det mänskliga vardandet.
Som vid alla goda (film)middagar ploppar en hel del hemligheter till ytan, gamla sanningar krossas och när ridån faller är inget sig likt i rollfigurernas liv.
Janets man Bill är uträknad, sitter det gamla vardagsrummet och spelar musik lite för högt, musik från den tid då han och hans gelikar hade makten. Det tyska inlånet Bruno Ganz, sitter bredvid honom och mediterar över all kvinnlig aggression som plötsligt fyller det offentliga samtalet (och det här är ändå före #metoo) och i köket står Janet (i en ”post-post-feministisk” position) och messar med sin älskare.
Jo, Sally Potters feministiska patos är intakt. Även om The Party är en satir som slår åt alla möjliga håll är det ändå kvinnorna som tar hem spelet – men inte utan att först vara tvungna på att göra våld på sina ideal.
När fasaden rasar kommer det morrande, egoistiska människodjuret fram – och det har inget kön. Hyllade The Party lever inte riktigt upp till sitt vassa rykte men likväl är det ett litet syrligt stycke komedi som gör mer intryck än någon av hennes senare eskapader, och som också gör hennes oförtjänt goda rykte lite mer berättigat.