The peanut butter falcon är en buddie-movie som vi sett i otalet former sedan Helan för första gången la ögonen på Halvan. Eller… Tom Sawyer och Huckleberry Finn ligger så klart närmare till hands, det här nämligen en tydlig kärleksförklaring till Mark Twain och hans föreställningsvärld. Filmen må utspela sig i nutid men det är på många olika sätt, på gott och ont, en berättelse som doftar dåtid.
Men det är ju inte varje dag vi ser en huvudrollsinnehavare som har Downs syndrom (nyligen dock i svenska Catwalk). Vår man på duken heter Zak och bor trots sin ringa ålder på ett ålderdomshem i södra USA. Föräldrarna har övergett honom och myndigheterna verkar inte bry sig om att fixa ett hem för honom där han kan umgås med gelikar.
Men Zak har flyktsoda i blodet.
Assisterad av gamlingarna har han gjort åtskilliga försök att fly från hemmet, utan vidare framgång, men när vi kliver in i handlingen lyckas han äntligen.
Den stjärnögda sköterskan Eleanor får i uppdrag att hitta honom (gjord av Dakota Johnson som efter 50 nyanser bytt om till änglaskrud).
Efter några umbäranden teamar Zak upp med en annan man på flykt, den ovanligt smutsige krabbfiskaren Tyler, spelad av den nuförtiden sällan sedda Shia Labeouf (Borg), som här gör en ruffig Baloo-typ som lär Mowgli-Zak att leva det goda luffarlivet.
– Jag har Downs, berättar Zak, när de möts.
– Det skiter jag i, kontrar Tyler, och etablerar på så sätt en brutal form av fördomsfrihet.
Zaks högsta önskan är att hitta sin idol, wrestlingstjärnan Salt Water Redneck och att gå dennes wrestlingkurs – och efter lite allmänt grymtande, som tillhör rollklichén den-först-ovillige-hjälten, hjälper Tyler sin nya protegé.
Färden går genom slitna sydstater som till största del befolkas av skamfilade individer som aldrig sett en tvål. När Eleanor följer i duons spår ter hon sig som ett Jehovas vittne på ett ölsjapp.
Sannolikheten att hon kommer att se den äkta Tyler bakom hans feta lager av mjukmachoism och krabbsmör är dock – trots sin osannolikhet – hög.
Här är nämligen även könsrollerna anpassade till Mark Twains tid.
De udda kompisarna är grabbar med gry och äventyrsglimt i ögonvrån, medan Dakota Johnson har fått en trist mammafigur till roll som försöker hålla koll på spjuvrarna; tvingas säga saker som att ”Det finns faktiskt regler!” medan den dynamiska duon då utbrister ”Men vi vill leva rullan!” Typ.
Det är också en film som bokstavligen delar upp människor in goda och onda, där konflikterna är harmlösa och lättlösta. Men okej, den småmysiga, välvilliga humanistiska tonen förlåter mycket. Och det hör till den lättlästa genren. För även om filmen underligt nog har 13-årsgräns i USA är det en feelgood som talar till hela familjen, även de med en kromosom för mycket.