Foto: Noble Entertainment

Filmrecension: Besatt barn i The Prodigy

Publicerad

Trötta och smått krystade The Prodigy bidrar inte med nytt blod till en sliten subgenre med ondskefulla barn, menar Fredrik Sahlin som ger tre exempel på att det var bättre förr.

Till en början är det unga paret stolt över sitt första lilla barn, Miles. Vi sitter dock med mer information, vi vet att han föds samtidigt som en bindgalen seriemördare blir skjuten till döds av polisen. Miles visar sig snart vara överbegåvad men har samtidigt problem med det sociala, och vid åtta års ålder börjar han bli alltmer våldsam, vilket får föräldrarna att misstänka att det är något fel med sonen.
Kan man lugnt säga.

Temat med onda barn är slitet eller beprövat, beroende på vilken ståndpunkt man har. Lite otäckt är det ändå nästan alltid, oavsett om barnet är en leksak som Chucky i Den onda dockan eller en pojke med svart uppsyn som lille Damien i Omen. Ondska som visar sig i ”fel” kropp, alltså en som vi i vanliga fall betraktar som oskyldig och ofarlig, är ju mer effektfull än om den dyker upp i en motorsågssvingande karl.

Dessutom kan man se berättelserna som allegorier över, eller metaforer för, en ungdom som ”inte beter sig folk”. Bäst i klassen var ju Exorcisten (1973) som fångade en hel vuxenvärlds oro inför dåtidens tonåringar som – med rötterna i 1968 och flower power – hade börjat ta sig ton, ha sex, leva rövare som om satan själv hade flugit i dem.

Med kommande remake på Jurtjyrkogården (barn- och husdjurszombies) skulle man kunna tänka att subgenren är inne i en andra (fjärde?) andning, men det vore nog att läsa in för mycket. Snarare har den blivit en etablerad konvention, bland andra.

Och mycket stolligheter bör man tåla när man ser skräckfilm på temat besatta barn. Internlogiken kräver att en expert förklarar för föräldrarna, och oss, vad det är som har hänt, och varför. Stor börda ligger på den scenen eftersom det är där som storyn fördjupas eller faller. Det senare gäller tyvärr i Prodigy.

Här får vi en forskare som lägger pannan i plågade, kolonialistiska veck och förklarar att det där med reinkarnation inte alls är något ovanligt i Långtbortistan, det är bara vi västerlänningar som inte tror på det. Och just den här sortens återfödelse innebär att en människa som dör, men har något ouppklarat i sitt liv, kan låta sin själ hoppa vidare till en nyfödd kropp. För att kunna göra bokslut. I det här fallet: mörda lite mera.

Efter den långa förklaringen säger mamma (Taylor Schilling från Orange is the new black) det som vi tänker: Är barnet alltså besatt av en ande?
– Nej, nej, det här är något helt annat, menar mumbo jumbo-mannen, och just där kan man höra hur krystat det måste ha låtit när upphovsmakarna försökt sälja in storyn som ett nytt grepp: Nej, det är inte en ond ande! Det är bara en död mördares själ som tagit sig i pojkens kropp.
Besatt, alltså...

Nå, de få frågetecken som finns i början, om vilken väg The Prodigy ska vandra, rätas ut redan i den andra aktens början. Efter det finns ingen gåtfullhet kvar, bara manusmässig logistik – och våld.

Det ska i ärlighetens namn sägas att en och annan effekt får det att rysa till i ryggraden men det sker alldeles för sällan för att legitimera en biobiljett. Och slutet är öppet på det nuförtiden väntade viset, vilket krattar banan för uppföljaren som sannolikt var på g redan långt innan denna film var gjord.

Skräckfilmer med läskiga barn, topp tre:

Visa

Exorcisten 1973

Stilbildare där vår egen Max von Sydow spelar den slitne präst som får i uppdrag att läsa lusen av djävulen som flyttat in i Regan MacNeils kropp.

The Shining 1980

Systrarna Brady skrämmer slag på huvudpersonen Danny, och oss, bara genom att stå och stirra på honom i Stanley Kubricks eleganta och otäcka Stephen King-filmatisering.

Omen 1976

Ännu en klassiker där djävulen och hans avkomma, den fyraårige Damien, planerar att ta över världen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet