Den unga familjen flyttar till ett hus på landet som ganska snart visar sig vara hemsökt. Mannen är borta på jobbet hela dagarna, så den redan labila kvinnan lämnas hemma med barn och syner – de senare genererade av en boning där det har hänt onda saker i det förflutna.
Nä, det är inte direkt purfärska premisser i spel här, men som supporter av bra skräck (närmast en oxymoron, jag vet) är man van att svälja det mesta i hopp om kommande tuggmotstånd.
Och det ser ändå lite lovande ut där ett tag när Things heard & seen svänger bort från den mest väntade och upptrampade stigen och presenterar en smått feministisk ande som genom sina poltergeistutbrott ser till att täppa till truten på husets herre.
För det är alltid han, som genom årens gång har terroriserat husets kvinnor: från den onde 1800-talspastorn till filmens nutid (1980-tal) där pappan/maken George (James Norton) är ett narcissistiskt rövhål som behandlar sin fru Catherine som en statist i storyn om hans perfekta professorsliv.
Den gamle filosofen och kristne mystikern Emanuel Swedenborg står i centrum här. Främst som inspiratör till landskapsmålaren George Inness, som lär ha varit inspirerad av den svenske tänkaren och som är föremål för den doktorsavhandling som George just har fått godkänd.
Det är alltså en skräckthriller med akademiska ambitioner, eller nåja, som åtminstone skrudar sig med i en sådan dräkt men som tyvärr inte lyckas fylla upp den med något tankegods. Alls.
Det refereras friskt till Swedenborg men det fungerar mest som en inkörsport till tyngre droger, det vill säga en massiv, kristen tematik som går ut på att det goda alltid segrar. Det upprepas några gånger och med sådan emfas att man skulle kunna tro att inte var en självklarhet. I filmens värld alltså.
Här har vi ändå Shari Springer Berman och Robert Pulcini på både manus och regi, alltså paret som en gång i tiden gjorde American splendor (2003), en hyllad indie-cool biopic över kult-tecknaren Harvey Pekar (för övrigt även favoriten Paul Giamattis genombrott) och som sedan… nej, okej, efter det har det inte kommit så mycket annat av intresse från det hållet.
Påkostat är det i alla fall och bitvis snyggt med en del mäktiga vyer som glider över i domedagsartade, suggestiva konstverk av nämnde Inness, och med en nyss Oscarsaktuell stjärna som Amanda Seyfried i huvudrollen.
Och ja, sen blir det som det brukar: övertydligt och dumt. Inte på kalkonnivå, bara på ett avmätt oinspirerat vis. Någon utbrister indignerat: ”Var är rättvisan för kvinnorna i det huset!?” och man har lust att ropa tillbaka att det minsann heller inte är så himla schysst att sno två timmar av publikens liv utan att ge något tillbaka.
Premiär på Netflix 29 april.