”Om vi skulle neka alla poliser med vagt rasistiska tendenser skulle det bara finnas tre snutar kvar och de skulle hata bögar”, skämtar polischefen Willoughby (Woody Harrelson) i en nyckelscen i ”Three Billboards”.
Filmen utspelar sig på en plats i amerikanska Södern där tiden verkar ha stått still, och är vältajmad i en Trump-tid där polariseringen mellan stad och land, vita och svarta, poliser och minoriteter är mycket påtaglig.
Den ensamstående mamman Mildred (Frances McDormand) lever i sorg efter att hennes tonårsdotter våldtagits och mördats under extremt brutala former. Efter månader utan resultat från polisen köper hon annonsplats på tre vägskyltar precis utanför det lilla samhället Ebbing, med texter som lyder: ”Våldtagen medan hon dog”, ”Och fortfarande ingen arresterad”, ”Varför, polischef Willoughby?”.
Vägskyltarna polariserar samhället, där människorna som levt bekvämt i sin ingrodda inskränkthet tar polisens sida – Mildreds före detta kvinnomisshandlare till man inkluderad – medan samhällets outsiders sympatiserar med Mildred. Splittringen gör att det olösta mordet framstår som ännu mer svårlöst.
Polischefen Willoughby är ingen auktoritär karikatyr. Hans största problem är snarare en överdriven pragmatism som tillåter den problematiske polismannen Dixon jobba kvar, trots anklagelser om rasistiskt övervåld, till och med tortyr, i tjänsten.
Dixon är precis så vidrig som vi föreställer oss en alkoholiserad rasistsnut i södern. Värre nästan. Under filmens gång gör han sig skyldig till våldsamma övergrepp som hade gett en svart man fängelse halva livet.
Men ingenting är riktigt som det verkar, och Sam Rockwells skådespelarförmåga lyckas på något magiskt sätt vända publiken till att uppskatta Dixons små framsteg till personlig utveckling, samtidigt som vi hatar honom för allt han gjort.
Three Billboards är en uppvisning i den konst som är möjlig att skapa med skådespelare som får rätt regi. En mer sentimental regissör hade nöjt sig med att låta den krossade modern Mildred vara ett offer. Hon är visserligen antihjälten i berättelsen, men hennes sorg och hämndbegär har gjort henne osympatiskt blind för andra människors problem. Tydligast skildrat när Mildreds son skäller ut henne för att han tvingas återuppleva sin systers brutala död varje gång de kör förbi vägskyltarna.
Den brittiske regissören Martin McDonagh, som tidigare skildrat känsliga mördare mysthrillern In Bruges (fortfarande hans bästa film), och en ensemble av sociopater i Seven Psychopaths utforskar åter igen sina rollfigurer, hittar deras värsta sidor och försätter dem i situationer som tvingar fram deras goda kvaliteter. I Three billboards på ett sätt som nästan verkar överraska dem själva.
Three Billboards tog storslam på Golden Globen-galan, vilket säkert kommer generera krönikor om bristen på agens för de få svarta karaktärerna i filmen, samt för Peter Dinklages dvärg James som mest reduceras till en plump punchline. Priser kan också uppmuntra till en positiv masspsykos som får folk att ha överseende med det grumliga slutet och den stressade ”upplösningen” på mordmysteriet.
Three Billboards har dock redan rört upp en debatt kring polisen Dixon och huruvida hans karaktär förtjänar försoning. Mest indignerade var medlemmarna i NPR:s podcast Pop culture happy hour som underkände hela filmen eftersom ”det finns ingen karaktär att sympatisera med” vilket tydligen är ett problem eftersom ”film är ett moraliskt medium”.
Hänger en films kvalitet verkligen på huruvida vi får våra goda värderingar bekräftade genom dess rollfigurer? Och går det inte att häpnas över Dixons uppvaknande utan att förlåta hans våldsamma rasism?
Ibland verkar kritiker glömma vad Kathryn Bigelow poängterande i debatten kring tortyrscenerna i hennes Usama Bin Laden-film, Zero Dark Thirty:
”Att skildra något är inte samma sak som att godkänna det”.