Vera är en kvinna utan egenskaper. Hon har varken fritidsintressen eller familj, bor i en etta med sin katt och är otroligt dålig på sitt jobb som lågstadielärare. Hon drömmer om kärleken med stort K och är hemligt förälskad i sin kollega Frank men får bara till engångsligg med tillhörande könsssjukdomar.
Efter att hennes ”livscoach” sagt åt henne att sluta drömma och bara bestämma sig för någon börjar hon dejta den präktige läkaren Karl-Johan. Möjligen är han lite för intresserad av skidåkning och sin egen mamma, men Vera beslutar sig för glömma Frank och ge sig hän.
Tills Frank skiljer oss åt är en svensk romantisk komedi med både medvetna och omedvetna pinsamheter. Till genren hör att trassla in sig i absurda lögner med plågsamt genanta resultat, vilket Liv Mjönes Vera bemästrar på ett ganska unikt roligt sätt. Andra pinsamheter är inte lika medvetet skapade, som den oblyga PR-kampanjen för Åre med upprepade ”Åh, så vackert det är” till vyer över skutan och Åresjön.
Rena klantigheter finns det också; som att Vera ska vara en kass skidåkare i stil med Stig Helmer, och Liv Mjönes kämpar på med rejält ansträngande slapstick, men har i andra stunder en stand in som åker superproffsigt nerför svarta backar. Det är svårsmält och irriterande.
Trots de ofrivilliga skevheterna, har Tills Frank skiljer oss åt några riktigt roliga knöligheter. Liv Mjönes lyckas faktiskt piska fram både liv och humor i Veras otroligt konstiga personlighet, hon är stel och gränslös på samma gång. Hon hanterar de hopplösa situationer som hon skapar på ett absurt sätt, med myndig stämma konstruerar hon otroliga lögner. Dessutom har manusförfattaren Peter Magnusson byggt in filmens själva grundkonflikt på ett överraskande sätt i sin rollfigur Karl-Johan (även om han nog tittat ganska många gånger på Sömnlös i Seattle när Bill Pullman friar till Meg Ryan och blommar ut i töntighet).
Underbare Erik Johansson som spelar Frank har tyvärr fått på tok för lite att jobba med, kemin mellan honom och Liv Mjönes vill sig inte riktigt eftersom Frank är ganska blank. Peter Magnusson verkar nästan ha nöjt sig med att rakt av plocka Erik Johanssons karaktär från Bonusfamiljen. Det är synd.
Nog rynkar jag på näsan åt både en och tjugo scener, men när humorguldet glittrar till så glittrar det rätt bra. Kring Karl-Johan blir det flera riktigt roliga ögonblick och Emma Molin går från att bara fylla en funktion som Veras dominanta bästa kompis till humorguld i samband med en begravning. Den erfarne myskomedi-regissören Leif Lindblom (Molanders, Svensson Svensson, Cleo) gör ett tryggt jobb så länge manus är bra.
Framförallt är det Liv Mjönes som kämpar upp det här betyget till en trea. Kalkonvarningen ligger hela tiden under ytan som ett hot, men Mjönes knepiga Vera lyckas balansera på kanten till den katastrofal pinsamheten utan att trilla i. Hennes avighet är både egensinnig och underhållande.