Al Nakba. Den stora katastrofen. Så kallas tvångsförflyttningen av palestinier 1948 då staten Israel bildades. Runt 700 000 palestinier tvingades bort från sina landområden och i dag bor 1,5 miljoner palestinier i flyktingläger i närliggande länder.
Ungefär 70 år efter flykten bor den lilla flickan Wardi och hennes familj i Bourj el Barajne i Libanon. Det som började som ett tillfälligt tältläger är nu en hel liten stad, som expanderar framförallt på höjden. Rangliga, egenhändigt konstruerade höghus, pyntade med ett virrvarr av elledningar som knyter ihop hus och våningar. Tre generationer har levt hela sina liv i ett provisorium, med mer eller mindre vaga drömmar om det förlorade paradiset som är deras hemland.
Tornet handlar om alla dessa människoliv på vänt som tvingats göra tillfälligheten till vardag. I centrum av historien finns Wardi: en bekymmerslös unge som har fått fina betyg och inte kan bärga sig att visa dem för sin älskade gammelfarfar Sidi. Hon skuttar glatt bredvid den åldrade mannen som är så pass gammal att han minns sin trädgård i Palestina, kriget och flykten. Genom honom berättas historien om katastrofen och Wardi lyssnar storögt.
Norske regissören och animatören Mats Grorud växte upp med historier från Bourj el Barajne då hans mamma jobbade som sjuksköterska i lägret, och han har själv bott och arbetat där. Tornet är hans långfilmsdebut och det är en film med total fingertoppskänsla och sinne för detaljer i både animation och manus.
Nutiden skildras genom stopmotion-animationer av dockor som rör sig i en omsorgsfullt konstruerad modell av den märkliga staden. Dockanimationer i en fysisk scenografi ger djup och en känsla av förhöjd verklighet. Alla skuggor är ju riktiga, och även om dockorna rör sig lite ryckigt har de personlighet så det sjunger om det.
De historiska tillbakablickarna om flykt och kamp som Wardi får höra, är berättade med en sparsmakad tecknad animation. Den moçambikanske serietecknaren Rui Tenreiro (som bor och verkar i Sverige) står för designen. Tenreiro har absolut gehör för färg och förenkling, och lyckas ge historien ett koncentrerat fokus utan att tumma på liv och själ.
Invånarna i Bourj el Barajne förhåller sig alla till Den stora katastrofen, men på olika sätt. Sidi bär sitt barndomshems nyckel runt halsen som ett sista hopp och odlar blommor för att åtminstone få återvända till doften av sin hemby i Galileen. Wardis moster älskar att dansa men ser till att alltid hålla sig i solljuset, efter traumatiska minnen i en mörk källare under ett bombanfall. Wardis morbror verkar ha tappat allt hopp, han har vresigt parkerat sig i lägrets högsta torn och ägnar sig bara åt sina duvor.
Berättelsen om Wardi och Sidi, där en historia traderas mellan generationer, är egentligen ganska förutsägbar, och hela filmen är en ogenerad kärleksförklaring till människorna i flyktinglägret. Men det betyder inte att det inte är en underbar liten animerad pärla som dessutom gör ett viktigt jobb i att påminna om en pågående flyktingtragedi som aldrig når nyheterna.