På ett gemytligt kafé i Berlin blir Undine dumpad. Hon fäller en tår innan hon klargör för sitt ex att hon måste gå till jobbet och att hon kommer tillbaka på lunchrasten. Men om han inte är där och väntar på henne, och säger att han älskar henne, så ska hon döda honom.
Filmen om historikern Undine som föreläser om Berlins stadsplanering är lika oförutsägbar som mystisk. Den tyske auteuren Petzler har flyttat scenen från DDR i förra succén Barbara, till dagens Berlin där kampen om vem som skriver historien ständigt pågår. På jobbet pratar Undine om Östtysklands ideologiskt drivna arkitektur, men också om det nya omdebatterade stadsslottet som ett bisarrt, anakronistiskt och populistiskt projekt där form kommit före funktion. Berlins historia kan hon inte kontrollera, däremot kan hon berätta snyggt och prydligt om den. När hon dumpas och fråntas makten över sin egen historia skälver marken under henne.
Lika plötsligt som kärleken försvinner, lika plötsligt dyker den upp igen. I form av den professionella dykaren Christoph vars öde för evigt sammanflätas med Undines när ett akvarium kraschar över dem båda. Vatten är en sliten symbol för pånyttfödelse, men här har Petzler på sätt och vis förnyat klyschan. Det är ytterst osexigt, snarare komiskt, att få ett akvarium över sig och ligga blöt på golvet med flämtande guppies på magen.
Det blir en passionerad kärlekshistoria med mystiska undertoner, en två meter lång mal vid namn Günther, meddelanden från de döda och gäckande inskriptioner på brofundament under vattnet.
Jag är inte helt övertygad av de fantastiska inslagen där gränsen mellan liv och död suddas ut och floden Spree är en slags portal till ”andra sidan”. Mystiken känns som ett ofärdigt utanpåverk. Däremot lyckas Petzler med att skapa en tät stämning som börjar i desperation, sömlöst går över i febrig kärlek och slutar på ett annat ställe. Paula Beer axlar ansvaret att spela den väldigt komplexa, inte helt begripliga, Undine. För svenskar är Beer kanske mest känd som finansvalp i sevärda Bad Banks, hon är lika bra där. Även om dykaren Christoph är en lite plattare figur som mest blir en charmig kille (Franz Rogowski), så är den förälskade stämningen övertygande.
Vad Petzold vill säga med sin undervattenshistoria är höljt i dunkel, men det är inte alltid det dunkelt sagda och tänkta är ointressant. Undines föreläsningar om staden, förändring och politik står på ytan i skarp kontrast till den flummiga kärlekshistorien. Efter hand vävs Undines liv osynligt ihop med den misshandlade, myllrande och livskraftiga staden Berlin. Att kombinera arkitekturteori och kärlek skapar helt nya tankefigurer, tvingar hjärnan ta oprövade banor. Jag tänker på makt, egenmakt, kontroll och bedrägliga visioner. Och så den tillit och kontrollförlust som både kärlek och dykning i mörka vatten i viss mån kräver.