Varför åker man Vasaloppet? Det finns antagligen lika många skäl som det finns deltagare (15 000 stycken) men av Ur spår att döma så är det den personliga utmaningen, känslan av att klara av någonting för en gångs skull och samtidigt vara del av en större gemenskap som lockar.
Lisa (Katia Winter) är en strulig ensamstående mamma. Arbetslös är hon också, och med oroväckande hög alkoholkonsumtion. Storebror Niklas (Fredrik Hallgren) är hennes motsatt: framgångsrik, målmedveten och kan hålla känslorna i schack. Men de bryr sig om varandra, när Lisa hamnar i fyllecellen hämtar Niklas hem henne och säger att nu är det slut med alkohol och ansvarslösheten. Nu ska vi åka skidor i stället.
Han har sina skäl att föreslå denna oortodoxa detoxmetod – hans egen disciplinerade träning inför det stundande Vasaloppet håller honom fokuserad och motar bort känslorna kring problemen i äktenskapet.
Nog är det lite märkligt att just Vasaloppet har en av de bärande rollerna i filmen. Skidtävlingen letar sig in i dialogen (”Så en kranskullas uppgift är att lägga kransen om halsen på vinnaren?”), Kalle Moraeus är med på ett hörn för extra Dalarna-boost och filmen inleds också med ett Vasaloppet-collage (tillsammans med en förtext som skvallrar om att loppet är en av filmens finansiärer).
Men under den Dalarna-stinna ytan finns en varm och enkel berättelse om att tackla livets alla utmaningar. Fredrik Hallgren (Bonusfamiljen) med sin lika delar rara som återhållna charm, förkroppsligar verkligen mannen som vill lösa problem, inte tampas med dem emotionellt. Katia Winter utstrålar precis den sorten känslomässigt kaos som skapar antagonism och frammanar omdömet ”strulig”. Och en sådan person, kan man tänka sig, gör oövervägda saker som att anmäla sig till Vasaloppet för att imponera på sin dotter och dennes nya styrmor.
Att regissören Mårten Klingberg har gott handlag med genren dramakomedier visade han med Min pappa Marianne (2020). Där liksom här använder han välbeprövade grepp och förutsägbart slut med en och annan klyscha längs vägen (som att vråla högst upp på en höjd, med armarna utsträckta). Men han lyckas ändå skapa fin stämning, lättgillade karaktärer och lågmäld humor.
Däremot inget större sug efter att ställa upp i nästa års skidlopp i Sälen.