Foto: Studio S

Filmrecension: Terrordrama som dröjer sig kvar i Utan nåd

Uppdaterad
Publicerad

Cannes-vinnande skådespelaren Diane Kruger förmedlar en elektrisk mix av bräcklighet och målmedvetenhet i ett spännande drama om sviterna efter ett terrordåd. ”Ett riktigt spännande verk av sin tid”, skriver Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Filmer som innehåller dödliga sprängdåd, terrorism och hämnd brukar stå på den digitala thrillerhyllan men tyskturken Fatih Akin har tagit dessa klassiska actionpremisser och byggt ett melankoliskt drama om svårtyglad sorg och målmedveten vedergällning.

Fatih Akin har varit en favorit sedan det internationella genombrottet 2004 med Mot väggen. Om man bortser från den pajiga Soul Kitchen – där han försökte sig på att göra komedi men trasslade in sig i farsartade fånerier – har han gjort ett gäng både psykologiskt och socialt insiktsfulla filmer.

Filmrecensioner

Det där sista lät kanske högstämt trist, men är det inte. Det rör sig om medryckande udda berättelser som speglar hans eget dubbla medborgarskap, men inte genom att måla upp det som ett problem, utan bara som en självklar premiss i komplexa, verklighetsnära intriger.

I Utan nåd handlar det om Katja vars liv raseras när hennes man Nuri och deras lille son Rocco dör i ett bombattentat mot Nuris kontor. Nuris turkiska bakgrund gör att den tyska polisen först tror att det är den kurdiska maffian som ligger bakom dådet, men när man väl har rensat bort fördomarna ur utredningen inser man att det är nynazister som är skyldiga.

Trots överväldigande bevisning lyckas man dock inte fälla dem i domstolen, vilket får Katja att ta saken i egna händer.

Här skulle man ju kunna tänka sig ett klassiskt Death Wish-upplägg där Katja beväpnar sig till tänderna och får triumfartad hämnd som skulle tillfredsställa såväl Katjas som publikens pockande behov av rättvisa, men Fatih Akin (och medförfattare Hark Bohm) går inte den vägen. Attentatet är inte – som i valfri Liam Neeson-action – bara en dramaturgisk förevändning för att låta någon gå moraliskt indignerad bärsärk, utan ett djävulskt brott som splittrar många liv och själar.

Visst finns här spänningsmoment, och nog ger sig Katja ut efter förövarna, men fokus ligger på sorg och framförallt på den smärta som dådet lämnar efter sig. Det är fint. Och oväntat.

Scenen där rättsläkaren under rättegången, torrt och i klinisk detalj, berättar hur den lille Roccos kropp slits sönder av den hemmagjorda bomben är hemsk och sann – och gör att Utan nåd lyfter till att handla om alla dessa vidriga bomb- och lastbilsdåd som utförs i den ena eller andra gudens namn.

Diane Kruger (b la Inglourious Basterds) vann pris i Cannes för sin insats i huvudrollen, och det helt välförtjänt. Om man ska hårdra det är det som man brukar säga ”hennes film”, hon lyckas förmedla en nästan elektrisk mix av bräcklighet och målmedvetenhet.

Och även om det inte är Fatih Akins främsta film (det är fortfarande Mot väggen) är Utan nåd onekligen ett riktigt spännande verk av sin tid, och dess konsekventa och inte alls triumfatoriska slutuppgörelse gör att det sitter kvar länge i hjärtat.

Utan nåd

Betyg: 4

Regi: Fatih Akin

Manus: Fatih Akin & Hark Bohm

I rollerna: Diane Kruger, Denis Moschitto, Numan Acar m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet