Vi barn från Bahnhof Zoo kom 1981 som en fet socialrealistisk smäll rakt på folkhemmets självgott framskjutna haka. Nej, filmen utspelade sig inte i Sverige men det kändes så. Nära. Otäckt. Sant.
Staffan Hildebrandt försökte några år senare göra något som man kan se som en svensk variant med (den då sågade men sedan kultförklarade) G – som i gemenskap, men kom inte ens i närheten av sin tyska föregångare som pulserade av trovärdigt liv. Och av David Bowies suveräna musik från Berlin-åren.
Det har gått 40 år sedan dess och en omtittning visar att den fortfarande håller. Okej, till viss del tack vare återseendets nostalgi (och Bowies medverkan) men temat är ju ständigt aktuell; för även om knarkandet bland unga ser annorlunda ut nuförtiden har det knappast blivit mindre frekvent.
Den första filmatiseringen koncentrerade sig på Christiane F:s snabba fall från 12-årig skoltjej till 13-årig prostituerad narkoman, men för att fylla seriens alla åtta avsnitt har man utökat galleriet med ytterligare fem ungdomar från olika samhällsklasser, som alla på något sätt är svikna av vuxenvärlden och därför letar efter sig själva i stadens mörka vrår.
Philipp Kadelbach och de andra serieskaparna lägger sig nära Christiane F:s självbiografiska ursprungsstory men har ändå gjort något helt eget. Man har inte minst pumpat upp det visuella rejält, går en vågad men lyckad balansgång mellan realism och lättare surrealism där eländig vardag och urtvättad 80-talsestetik mixas med drömsekvenser och fint förhöjd verklighet.
Bildarbetet är självsäkert. Här ska minsann ingen gammal knarkrealism komma och bestämma ramarna. Seriemakarna ger oss istället snygga och fantasifulla scenövergångar och släpper en extra droppe syra på verkligheten genom att göra den gåtfullt anakronistisk; i scenografi och kostym, men inte minst i musiken, där man mixar gammal Bowie med modern dansmusik.
Här finns också en spännande krock mellan unga människors bristande konsekvenstänkande och den krassa verkligheten. Mitt i eländet ser vi några ögonblick av ett slags poserande coolhet. I en av de mest bisarra scenerna går några speedade tjejer i käck armkrok för att sälja sex på gatan. Alltså ett slags skruvad Girl power-scen som egentligen är helt hopplös och kanske kommer provocera känsliga tittare. Men det är berättartekniskt fiffigt – vi blir så att säga insugna i huvudpersonernas förvrängda självbilder.
Gemene knarkskildring brukar annars koncentrera sig på det skitiga, hopplösa, vidriga, vilket gör att det ibland kan vara svårt att riktigt förstå drogernas dragningskraft. Så var faktiskt även fallet med filmen från 1981 men serien vågar alltså visa rusets lockelse och den verklighetsflykt det erbjuder – även om den aldrig låter oss glömma att slutstationen är en kanyl i armvecket på en nedpissad toalett.
Premiär 28/2 på Viaplay.