Texten kommer upp stötvis på duken.
Det är en sann historia.
Ja, så sann den nu kan vara med tanke på att det handlar om en hemlighetsfull man.
But we did our fucking best!
En brasklapp på tre meningar och med två funktioner: dels är det ett slags avbön som ska ge upphovsmännen ett bättre juridiskt läge vid en eventuell ärekränkningsprocess, dels ange tonläget i den här komedin med satiriska ambitioner; ”fuck” antyder mindre finlir, mer flabb.
Och så är det också, men samtidigt finns det så mycket inspiration och berättarglädje att det räcker hela vägen in i mål. Även ett märkbart politiskt och humanistiskt patos. När tillvaron är förvirrande (säger filmens berättarröst) ser vi bara det vi har framför ögonen. Vi investerar vårt engagemang i idol-tävlingar, sport och på sociala medier och överlåter styret av världen till sociopater och narcissister.
Som exempelvis då entreprenören, oljebolags-vd:n och före detta vice presidenten Dick Cheney. Ja, han som sågs där i skuggan av president Bush Jr.
I verkligheten var det han som styrde och ställde, det är visserligen ingen nyhet för den som hängt med hjälpligt i amerikansk politik men ändå, när alla hans gärningar staplas på hög blir resultatet överväldigande.
Om man ska tro Vice har Cheney nämligen en machiavellisk begåvning när det gäller intriger, manipulation och maktmissbruk. Han är en man med ett globalt syndaregister som skulle få en diktator att rodna. Cheneys politik destabiliserade Mellanöstern (ytterligare), hans agerande efter den 11 september gjorde indirekt att terrorgruppen IS bildades, att la ner statens satsning på solceller och gav på så sätt oljeindustrin ännu fetare plånböcker. Och det är ändå bara en bråkdel av allt djävulskap som han, enligt regissören och manusförfattaren Adam McKay, uträttade under sin långa tid i maktens korridorer.
Tack vare ett avancerat sminkarbete och en övertygande förmåga att imitera är Christian Bale i det närmaste porträttlik sin förebild. Ja, nästan lite för lik. Som ofta när det gäller biopics om kända människor, som spelas av lika celebra skådespelare, naggas ibland illusionen i kanten av att jag sitter och letar efter skarvarna mellan aktör och smink. Alla som sett HBO-serien Escape at Dannemora (gör det annars!) känner nog igen problemet:
Hur i helsike har de fått stjärnan Patricia Arquette att se så grov och oskön ut? Det är oklart var gränsen mellan smink, datorkraft och skådespelare går.
Mer givet är det att en rejäl fat-suit och en arbetad ansiktsmask kraftigt ökar chans till att vinna ett fint pris. Christian Bale vann som bekant i måndags en Golden Globe för denna insats, men frågan är om det inte är maskörerna som borde fått den – eller kanske bagarna, Bale åt tydligen en massa bakverk för att gå upp i vikt.
Under de stunder som sådana funderingar håller hjärnan i schack är det lätt att missa ett och annat replikskifte. Speciellt så, när det gäller en film med så smort munläder som Vice.
För trots det dystra budskapet om alltings jävlighet är Vice som sagt en komedi, allt levereras med imponerande vighet och uppfinningsrikedom. I en kort sekvens driver man med själva biopic-genren och låtsas avsluta filmen efter halva körtiden, i en annan scen från paret Cheneys sängkammare låter man Dick och hans Lady Macbeth-artade fru Lynne (Amy Adams) föra fram dialogen på rim, som vore den shakesperiansk lyrik.
Adam McKay (The big short, Anchorman) har tillsammans med en stjärnensemble, och producerande Will Ferrell och Brad Pitt, knåpat ihop något som skulle kunna vara ett frukten av ett möte mellan dokumentärgiganten Michael Moore och Saturday Night Live. Det är en underhållande komedi som dock med sin cyniska världsbild riskerar att göra publiken deprimerad. Politisk övertygelse hittar man inte i Washington, bara makthunger.
Men vad säger Dick Cheney? Adam McKay ger faktiskt honom några mänskliga drag, inte minst i det att han trots sin konservativa kontext helhjärtat stödde sin dotter när hon kom ut som lesbisk, men annars framstår han som en maktgalen sociopat, och det kan ingen inledande brasklapp förklara bort.