Ola Rapace i 80-talsfrisyr i Vitt skräp. Foto: Lucky dogs

Filmrecension: Åsa-Nisse möter Tarantino i Vitt skräp

Uppdaterad
Publicerad

Lite förvirrande är det allt, att alla i södra Norrland pratar stockholmska, men Vitt skräp bryr sig inte om nyanser. Det här är snarare en ibland smått uppiggande men oftare tröttande mix av Åsa-Nisse och Tarantino. Nästan våldsporr, faktiskt, mot slutet. Fredrik Sahlin har sett en svensk gangsterfilm med

Vitt skräp är en hårding till film med tvådagars skäggstubb och en ständig cigg i mungipan.
Ja, jisses vad det röks. Parodiskt mycket, faktiskt. Nog för att 80-talet hade nikotingula fingrar men en cigarett på film är mer än bara en cigarett. Varje tagg är ett kreativt beslut, och när det beslutet tas åter och åter igen uppstår en lager-than-life-effekt som så att säga inte är av positiv art. Kommer det en poäng? Är filmen sponsrad av Philip Morris?
Lungcancerfonden?

Nä, det är coolt, ju…

Men så jobbar också den långfilmsdebuterande Tobias Leo Nordquists krimthriller mer med stil än tanke. Historien om den ärrade Stockholmsgangstern Sami (Ola Rapace) som kommer till en liten stad i Dalarna och dras in i den lokala knarkhandeln, utspelar sig inte bara i mitten av 80-talet, den är också berättad som om den vore gjord då. Förtexter i neon, grabbig stämning, karikerade brottslingar och en hård, tyst huvudroll som får Steven Seagal (slå upp namnet, kids) att verka snacksalig.

Man vet att man är i svenskt filmiskt bonnland när en skurk får säga saker som ”Nä, nu tar vi oss en äggtoddy!”. Mannen i fråga kallas Gubben, är stadens kriminella nav och spelas underfundigt av Donald Högberg. Det är då filmen lever och mår bäst, när vi får umgås med de lika brutala som underhållande Gubben, hans söner (Peter Viitanen, Erik Bolin) och den sliskige korrumperade polisen (Peter Eriksson). Fula, skitiga och elaka – och giriga till vanvettets rand.

Den nu omvände rapparen SebbeStakset dyker upp i ett hörn också, som metamfetamin-freak med vidgade näsborrar. Något av en cameo-roll kan man tänka, när filmen spelades in för sex år sedan (den legat i träda på grund av pengabrist) men Stakset har gått vidare. Ida Engvoll, som spelar den åsidosatta kvinnliga huvudrollen har också eleverat på senare år, inte minst i tv-serien Kärlek & anarki, och lär nog inte heller ha Vitt skräp främst i sitt cv.

Det är dock tämligen stilsäkert, som oftast när en reklam- och musikvideomakare tar en sväng förbi långfilmsformatet. Men ack så tunt – även om man försökt ge lite manushull på de magra actionbenen genom att bjuda på en backstory om Samis hemska uppväxt med en våldsam pappa. Den kanske skulle engagerat om den fått mer substans, men nu ter den sig mest som ett framkrystat, hobbypsykologiskt ursäktande av den osympatiske Samis beteende.

Och lite förvirrande är det allt, att alla i södra Norrland pratar stockholmska, men Vitt skräp bryr sig inte om nyanser. Det här är snarare en ibland smått uppiggande men oftare tröttande mix av Åsa-Nisse och Tarantino. Nästan våldsporr, faktiskt, mot slutet.

Betyg: 2
Regi: Tobias Nordquist
Manus: Joel Forssell, Andreas Doyle, Anton Hagwall
I rollerna: Ola Rapace, Ida Engvoll, Peter Viitanen m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet